Snyltandet - en jultradition : 2

Rapport från en spyhink 101:

Det lackar mot jul och i samband med det brukar det förekomma diverse traditioner som upprepas årligen.
Jag har tidigare redogjort för julbadet så här följer en annan liten årligen återkommande tradition.
"SNYLTANDET".
Om man som jag är ensamstående utan dom mest basala kunskaperna i matlagning så kan julen lätt bli lite påver.
För att få uppleva dom kulinariska höjdpunkterna som förekommer vid denna tid på året kan man välja mellan diverse olika alternativ.
Ett är att skaffa sig en hushållerska som kan röra ihop dessa läckerheter.
Men det innebär diverse andra olägenheter så det alternativet väljer jag nog bort.
Ett annat är att man går på krogen och frossar i den julmat som kan erbjudas där.
Men med tanke på dyrtider och ekonomisk kris så faller det alternativet bort det med.

Då återstår det av mig till fulländning utvecklade tredje alternativet att objuden nässla mig in hos vänner och bekanta när dom ska till att smörja kråset med julens alla små läckerheter.
Det går ju inte att bara klampa in och fråga vad det blir för mat.
Nej här krävs det en smula finess om det ska lyckas.
Noggrann planering är A och O om det skall lyckas att snika åt sig av omgivningens överflöd.
I god tid före attacken, helst flera dagar före, är det lämpligt att man lånar någon mojäng av det tilltänkta offret. Det kan vara vad som helst från borrmaskin till en kopp socker.
Pengar är dock ingen bra ide eftersom dom tenderar att ta slut och då har man ju inget att lämna igen.
Sedan är det bara att välja en lämplig tidpunkt så att man dyker upp mitt i maten.
Då står man där och ser oskyldig ut och säger "Oj sitter ni och äter det var inte meningen. Ska jag komma tillbaka senare?".

I dom flesta fall blir man ju naturligtvis inbjuden att ta del av bordets håvor för vem vill väl verka ogästvänlig till jul.
Det är dock säkrast att man besöker någon annan nästa jul för att det inte ska verka misstänkt.
Sensmoral: Delad njutning dubbel njutning.

Eder utstuderade
PD


Bilden förställer bostadens utsikt på julaftonens morgon 2009

Nummer 100!

Sent ska syndarn vakna sägs det ju men här kommer nu ett inlägg!

Rapport för en Spyhink 100:

Det är December, kallt och snöigt och vinden viner runt den lilla båten och piskar upp om inte stämningen så i alla fall vågorna.Då sitter jag här i vintermörkret och drar mig till minnes jularna som har flutit förbi under åren.

Redan som barn var jag en liten gosse som med tindrande ögon satt och väntade på att farsan skulle gå ut och köpa tidningen, så att tomten kunde komma nån gång.
Det var ett eländes väntande kommer jag ihåg att jag tyckte.
Först skulle det tittas på Kalle anka och tjuren Ferdinand och allt vad dom hette.
Det var ju visserligen inte så pjåkigt men man visste ju att Piff och Puff skulle besegra Kalle i deras eget lilla inbördeskrig eftersom dom alltid hade gjort det under alla tidigare år.
När så Bengt Feldreichs ljuva stämma så sakteliga tonade ut var det äntligen dags:
Att äta julmiddag.
Jag har välan aldrig haft något emot att äta men var det tvunget att ta sån tid.
Det var omständiga procedurer dom där julmiddagarna faten skulle rensas inget fick förfaras och att resa sig och gå innan alla hade ätit färdigt var ju inte att tänka på.Nåväl till slut var fat och karotter rensade och kaffet avnjutet så då kunde fadern börja fundera på det där med tidningen vilket ju kunde sägas vara rätt oartigt eftersom tomten var lite purken på honom enär han aldrig var hemma vid tomtens visiter.

Så kom då tomten till slut och avlämnade sina presenter som bland annat bestod av mormors hemstickade raggsockor.
Det var lite mysko med dom där raggsockorna vill jag minnas för ju äldre mormor blev desto märkligare blev sockorna.
Jag är nog den enda som har stoltserat med sockor som även haft tummar.
Nåväl åren har gått och tomten tycker inte att det är någon mening med att komma till mig om det ska va på det viset - så han förlägger numera sina besök hemma hos någon annan.


Det är lite synd tycker jag eftersom jag saknar dom där sockorna nu när det börjar bli kallt.

Sensmoral: Nåja tomtar på loftet har jag ju i alla fall.
Er nostalgiske PD

En annan tomte i verksta´n

En mulen söndag i November - eller hur jag övervann min skräck för vattnet och äntligen kastade loss från kajen

Rapport för en Spyhink 99:

Söndagen den första november en gråtrist och helt meningslös dag vad gör man då?
Katten Archibald, och jag satt i alla fall denna söndagsmorgon vid vårt frukostkaffe och undrade det.

Då får jag den lysande iden att en liten båttur kanske skulle kunna vara trevligt.
Och eftersom jag har ägnat mig åt kajsegling dom sex månader jag innehaft mitt nya fartyg,
kunde det ju faktiskt vara kul med lite omväxling.

När jag var nere i maskinrummet och startade hjälpkärran så bestämde sig katten för att han inte ville åka med så han hoppade iland.
Just en snygg besättning man har.

Nåväl en båtresa måste ju ha ett mål och i Waxholm hade jag en bekant som hade en bostadspråm som han behövde bogseringshjälp till sin nya kajplats med så då styrde jag naturligtvis mitt stolta skepp
mot sagda skärgårdsmetropol.
Väl framme i Waxholm blev jag furnerad med kaffe och bullar innan vi kopplade släpet och begav oss tillbaka till det lilla varvet som jag huserar vid.

Det var nämligen så att pråmägaren skulle bli min nya granne och eftersom han ville till sin nya kajplats, så fick jag väl släpa honom dit.
Det blev en lugn och fridsam bogsering helt utan missöden och malörer men när vi kom fram så var ju naturligtvis kajplatsen som min nya granne fått sig tilldelad fortfarande upptagen, av den tidigare hyresgästen.

Så vi ordnade med en liten ”studiecirkel”, det vill säga jag cirkulerade runt på fjärden medan nya grannen studerade möjligheterna att pressa sig in till kaj.
Med lite god vilja och en del andra metoder löste sig det lilla problemet och jag kunde äntligen leverera pråmen till sin destination.














Det hela hade tagit så där en åtta timmar i anspråk så när jag nalkades min egen förtöjningsplats stod katten och jamade förtvivlat i land.
Han trodde väl att jag hade givit mig iväg för gott men vid åsynen av sin husses farkost vart han så ivrig att han inte hade tid att vänta tills jag fått iland tamparna utan fullständigt dödsföraktande hoppade han ombord redan innan jag hade kommit intill men det gick bra det med.

Sensmoral:
Bättre sent än aldrig.


PD - Sjöfararen


Kanske en något konstig ordning på de trevliga bilderna - men försök använda bloggers verktyg själva så får ni se hur gott det är!
/red

Bil eller båt – Jaa!

(Ett sån´t där redaktionellt inlägg nu igen)


Nu ska Du få se en märklig farkost värdig Jules Verne minst.

I Söndags vara det Kanalens Dag som vanligt sista söndagen i Augusti.
Uti Kunglig Österåkers kommun (Gustav I Wasa - lär vara född här) roade sig massorna som vanligt intill den gamla kanalen som är en del av Långhundraleden till Uppsala från havet.

Det var fest och gamman mässingsmusik och ärtsoppa hos de grönklädda farbröderna (som verkar yngre för varje år) i frivilliga folkförsvaret. Några mer eller mindre professionella utställare försökte entuiasmera deltagare och andra för sina idéer och företag med varierande resultat. Det var allt från bakluckeloppis till korvförsäljning och chokladhjul.

Mitt upp i alltihop hördes ett väldigt konstigt skovlande ljud och och ett tut. Så kravlade den sig upp på land likt de första amfibierna en gång i tiden långt före Dinosaurer och andra landdjur.



Den roade föraren frågade mej om det var en bil eller båt och jag svarade till hans uppenbara förvåning - "Jaa".
Så berättade han att det var enda exemplaret som finns och att han byggt den själv.
Jag förstår att Du undrar men jorå den har en propeller i aktern också men kan driva med de stora tjocka hjulen om man vill.


Det var det som lät så lustigt.
Fordonet var tydligen ett slags moped eftersom det saknade registreringsskyltar men bar en röd triangel i rompen (baken? aktern?).
Jag frågade om det var OK att lägga den på bloggen – och fick hans samtycke.

När jag tagit några bilder och tyvärr inte fått fart på videofunktionen i telefonkameran plumsade den i igen och skovlade iväg nedåt slussbron.




Själv släpade jag mej bort till Hemvärnets trygga vedos där ärstoppan vankades. Mitt i dess inmundigande fick jag syn på lilla tanten hon stod och talade med några gentlemen Villägareföreningen och var så engagerad att jag var tvungen att sluta upp till dem. Medan jag slfsade soppa fick jag reda på att den förskräckliga kommunen höll på att tvinga stackars oskyldiga fastighetsägare att ansluta sej till det kommunala VA-nätet. Vilket jag inte tyckte var hälften så förfärligt som viss exploateringa av natursköna och skyddsvärda platser. Men se - representanterna bodde själva i dessa områden - jaja.


Nationalteatern (proggrupp från 70-talet som tydligen ska åtteruppstå) skaldade
"När skiten från fabriken faller ned på chefens hatt - Då får vi en miljödebatt!"


/Redaktörn
på egen hand i bloggdjungelns vindlingar (fast med lilla tanten fnattandes i närheten såklart)


PS
Efter all soppa var jag tvungen stanna till på Statoil och låna deras facilitet och apropos märkliga fordon så satt denna vackra planch på dess vägg.


Min mor hade en dylik tingest på 60-talet. Den gjorde minsann 120 på backen (tror jag).
DAF Variomatic
DS

Djur jag mött 5: Curre Svanslös

Rapport för en Spyhink 97:

Jaha eftersom ju redaktören tycker att det är omanligt att läsa om katter så kommer här en liten berättelse om ett annat djur.

Jag har under rubriken Djur jag mött hittills endast skrivit om djur som gått ur tiden jag ämnar dock att göra ett litet undantag ifrån det den här gången.
Curre Svanslös, eller skall han kallas Curre Sanslös måntro?
Han är ett i alla fall lite mer udda djur i min bekantskapskrets och hur det gick till när jag lärde känna honom skall jag nu berätta:

Jag har ju som mina fåtaliga läsare förmodligen observerat blivit med katt.
Denna katt har gått omkring och varit ständigt hungrig och bara blivit obetydligt mindre mager trots fri tillgång på foder.
Därför tänkte jag att katten nog hade mask och lämpligt medel för maskarnas avdagatagande införskaffades.
Efter att jag nogsamt läst bruksanvisningen för sagda medel sade jag till katten att idag skall du avmaskas men det skall ske i samband med en måltid så du måste se till att äta ordentligt idag.
Katten tyckte uppenbarligen att det var en god ide och begav sig ut i den närbelägna naturen för att om möjligt skaffa färsk föda.
Plötsligt hör jag ett fasligt tjoande ifrån butiken på min arbetsplats och en av mina kollegor hystar ut katten ifrån butiken men katten tvärvänder och kutar snabbt som ögat in igen.

Vadan detta tumult undrar jag och skyndar fram för att informera mig om orsaken till kollegans upprördhet.
Då får jag se att kattuslingen inte nöjt sig med en råtta nej exlusivt skall det vara tänkte han och hade därför fångat en ekorre!!


Den stackars ekorren försökte skräckslagen gömma sig under en lagerhylla men verkade iallafall ganska oskadd fötutom att han blivit av med en bit av svansen under brottningen med katten.
Så det var bara att fånga in katten igen och bära ut honom medans kollegorna räddade den uppskrämda ekorren.
Vi visste ju inte om Curre hade blivit allvarligt skadad så vi stoppade ner honom i en kartong för vidare observation och efter arbetsdagens slut tog en av kollegorna hem honom.
Där bor han nu i en toffel och skuttar glatt omkring och snaskar på diverse äppelskrutt och annat matnyttigt som han kan hitta.
Men om svansen åtminstone får en liten hårtofs längst bak skall han återbördas till naturen där han förmodligen trivs bäst.

Sensmoral: Den som lever på hoppet - behöver en lång svans som roder.

Naturbarnet
PD

Djur jag mött 4: Rocky

Rapport för en Spyhink 96:

Det har ju som läsarna av denna blogg kanske har förstått flyttat in en katt här ombord.
Och det har även jag så sakteliga börjat förstå jag med.
Med anledning av detta så har jag dragit mig till minnes en annan skeppskatt som jag har haft förmånen att dela bostad med.
Rocky som han hette hamnade i min omvårdnad efter ett dödsbo som jag av här ej angivna orsaker var satt att avveckla.
Detta dödsbo innehöll ett flertal djur från ett antal hästar via diverse olika arter ner till kaniner och däribland tre katter.
En av dessa katter var denna i mitt tycke oförglömliga Rocky.

Egentligen borde han ha hetat Trisse eftersom han med tiden blev omåttligt fet på grund av sin fixering av mat och ätande av densamma.
Matfixeringen var av den kalibern att om han var på väg till sin kattlåda och på vägen passerade matskålen var han tvungen att stanna till
för att glupska i sig det som för tillfället fanns däri.
Av praktiska skäl fyllde sagda matskål två gånger om dagen och eftersom det hade blivit två katter över som ingen ville ha och jag således
blivit tvungen att hysa dessa laddade jag skålen för att det skulle räcka till båda två.
Den ena katten blev en smula "asketisk" i sin framtoning medans Rocky bara blev större och större för varje dag.


Denna hans matfixering skulle till slut bli orsaken till hans alldeles förtidiga hädangång.
Jag hade en granne en alkoholiserad äldre finne Ben som jag har nämnt här i bloggen vid något tidigare inlägg.
Denna granne hade även en schäfertik, Birka, som han älskade över allt annat.
Och den man älskar den ger man också bra mat tyckte den gamle finnen så hunden led absolut ingen nöd i det avseendet.
Så ett år i januari månad hade han inhandlat ett större parti julskinka som blivit över till starkt reducerat pris.
Och av detta sitt kap stod han en dag och lagade till skinkstek till hunden.
Rocky hade ju naturligtvis med sitt välutvecklade luktorgan konstaterat att här vankas det godis och begav sig hem till grannen för en liten visit.
Ben, som var en stor djurvän, tyckte att det var självklart att även katten skulle få smaka, så han ställde helt sonika ner en hel skinka på ett fat till dom bägge djuren så att dom gemensamt kunde frossa av hjärtans lust från varsin sida av fatet.
Det är ganska mycket mat på en skinka men hunden och katten lyckades gemensamt sätta i sig allt.
Så mätt och belåten tackar Rocky för sig och beger sig hemåt men en halv skinka lägger ju till en del extra vikt till en redan överviktig katt.
Så nån stans på vägen missbedömer han avståndet för ett hopp mellan båtarna och hamnar i det nollgradiga vattnet.

Tre dagar senare hittade vi honom infrusen i isen det var bara öronen som stack upp.
Vi högg loss honom lindade in honom i en sjörövarflagga viktade med några gamla schackel höll en kort ceremoni och offrade honom slutligen till havet.



Sensmoral:Den som gapar efter mycket...

Er djuriske PD.

Semesternöje

Rapport för en Spyhink 95:

Ja då har den efterlängtade och välbehövliga semestern infunnit sig och eftersom svininfluensan härjar runt om i världen så bestämde jag mig för att roa mig på hemmaplan.

Efter att jag i två veckor gått och svettats på verkstaden i den tropiska värmen som infunnit sig på våra breddgrader vart det då äntligen semester.

Och som vanligt infann sig det mera normala svenska sommarvädret redan på fredagen före semestern.





Men vad fan man är ju inte gjord av socker heller så det var ju bara att masa sig ut på däck och påbörja det som jag hade planerat att jag skulle ägna
min dyrbara fritid åt.

Läcktätning av vattentank stod överst på programmet.
Vattentanken som rymmer så där en två och en halv kubik är inbyggd i en annan större tank som används som barlasttank.

Den läcker den med men eftersom jag inte ämnar använda mitt stolta skepp i någon kommersiell verksamhet behövs inte den så det räcker att täta den inre tanken
Som ju skall förse mig med tvättvatten och i viss mån kaffevatten annars är ju vatten som bekant ett farligt gift.


Nåväl efter att manluckan på vederbörligt sätt avlyfts sänkte jag så ner min smidiga kropp i den rostiga tanken för att påbörja det inte helt renliga arbetet.


Min yngste son TD hade rest upp från dom sydvästra delarna av landet för att hjälpa sin gamle far under en vecka.


Men han var som vanligt bara intresserad av att dricka öl och lata sig så jag fick som vanligt göra hela jobbet själv.


Nåväl efter en vecka med visst uppehåll för dom värsta regnskurarna är nu rosten bortknackad och själva svetsarbetet kan påbörjas.
Men först måste jag komma ihåg vem som har lånat mitt svetsaggregat så det blir nästa veckas bekymmer.

Sensmoral: Själv är bästa drägg eller hur det nu stavas.


Er brune men dock ej solbrynte
PD

Besättningen fulltalig

Rapport för en Spyhink 94:

Jag har efter att jag bytt fartyg saknat en befaren kapten men nu är det problemet avhjälpt.
Låt mig få presentera Kapten Archibald Haddock.




Han är förståss inte medveten om att han heter så för han går omkring och tror att han heter "Dumle" han lystrar också till det föga smickrande namnet "DumDum".
Men vad tusan han är ju en katt så han sätter sig på sedvanligt kattmaner över dylika tillmälen och kommer när man ropar eftersom han vet att då vankas det mat.
Vad det gäller skälva befälsföringen på bryggan



Så har han helt tagit bryggan i besittning och fordrar fullständig uppmärksamhet på sin person och kaptens titel.
Det är bara när man skramlar med matskålen och ropar Dum Dum som han lämnar sin upphöjda post.



Så nu är iallafall besättningen fulltalig med maskinist och kapten så nu har ni bara att se fram emot Kapten Haddocks resor på dom sju haven.

Sensmoral:
Och hur det går?
Det vete katten!

Eder underordnade PD.

Funderingar på nattkröken - II

Rapport från en Spyhink 93:

Det är midsommar och det är utlovat att det skall bli en utvärtes blöt sådan.
Det är dessutom finanskris så väldigt många människor får lov att stanna hemma i regnet i brist på medel att ta sig till soligare breddgrader.
Även jag.
Nu är det så att den arma slembollen som jag har mellan öronen höll mig vaken härom natten sökandes efter en lösning på problemet.
Och här under tänkte jag redovisa resultatet av sagda geleklumps uträkningar.

PDs tips till er som vill ha solbränna fastän det regnar:
Först får man rota runt i gömmorna för att hitta tvenne oumbärliga ting.
Den ena är den gamla qvartslampan som du hittade på loppis för tjugo år sedan ungefär.
Den riggar du upp på lämpligt sätt för att bestråla din lekamen med dom undergörande strålarna.
Efter det går du ut på balkongen och hämtar in solstolen som placeras på lämpligt sätt för bästa
bränna.



För att inte dina grannar ska börja titta lite underligt på dig nästa gång du möter dom är det nu lämpligt att täcka för fönstren med något ogenomskinligt.
Svarta plastsäckar kan man fästa upp med häftklammer i fönsterkarmarna.
Ni som har gardiner kan nöja er med att dra för dessa.
Så är det dags att gå ut i garaget och hämta svetsbrillorna för att skydda ögonen mot allt för stark bestrålning.
Sen är det bara att avtäcka den bleksiktiga kroppen sätta på skivan med Yngve Stor som var den andra grejen du fick gräva fram ur dina gömmor.
Så sätter du dig i din solstol och kör ner fötterna i kattlådan som du hämtat i badrummet för att få lite sandstrandskänsla lyssnar till Hawaiimusiken och drömmer dig bort från Svedala medans den gamla qvartslampans strålar smeker din kropp.

Sensmoral:
Varför gå över ån efter vatten?

Eder soldyrkande
PD

Ryssviken - Hur gick det sen

Rapport för en spyhink 92:

När nu den berömda filmen har återutsänts har det liksom efter förra gången kommit en hel del förfrågningar om vad som hände sen.
Och efter moget övervägande har jag bestämt mig för att iallafall i allmänna ordalag försöka redovisa det.
Hur det gick för mig det har jag ju skrivit om här tidigare i Flytten från Ryssviken ur askan i elden och den som inte har läst det kan ju roa sig med att göra det.
Dom övriga hyresgästerna har gått lite olika öden tillmötes men det synes mig som att majoriteten har fått ge upp.
Det är ganska svårt att hålla kontakten med alla som bodde där så jag kan inte redovisa alla men av dom som jag fortfarande har kontakt med är vi fyra stycken som fortfarande har båt.
Två av dom har fått nya problem med kajplats och en av dom har flyttat iland eftersom han ligger på svaj utan elanslutning.
En av husbåtarna ligger fortfarande kvar i marinstaden men eftersom marinstaden har hamnat på dekis är det osäkert vad som händer med den.
Det ligger också tre nya husbåtar i marinstaden som ägarna har betalat åtskilliga miljoner för och deras framtid är vad jag förstår lika oviss den.
Så mig synes det som att det hela var ganska onödigt i slutändan.

Sensmoral:
Har vi sett det förut?

Er kritiskt granskande
PD


Mer bakgrund:
Om Marinstaden (fd Ryssviken) och dess ekonomi ur Dagens Insustri
/red

Flytten (Flykten) till Ryssviken

Rapport från en Spyhink 91:

När det nu drar ihop sig till återutsändning av den i hela Ryssviken berömda filmen som spelades in i våran fristad tänkte jag att ni kanske vore intresserade av hur jag hamnade där.
Efter att jag hade flyttat tillbaka till mina hemtrakter efter avslutade affärer i dom nordligare delarna av vårt land rådde en viss misstämning mellan mig och skattmasen samt en del andra fordringsägare.


Så för att få lite lugn och ro och slicka mina sår behövde jag en diskret reträttplats där jag kunde få vara ifred från kronofogdar och annat löst folk.
Så via diverse sommarstugor och husvagnar fick jag till slut möjlighet att inrätta mitt boende ombord på ett uttjänt gammalt "kronvrak".



En före detta minsvepare skulle nu bli mitt hem fyrtiofem meter lång och byggd av så där en tvåhundra ton mahogny.


Min nya bostad var belamrad med en del bråte men även en del inkomstbringande metaller och det tog en hel sommar att röja av det värsta så att jag fick lite utrymme att röra mig på.
När jag flyttade dit var det bara en gammal pensionerad och alkoholiserad finne som bodde där före mig.
Ben som han hette hade även en gammal hund Birka som var from som ett lamm men hon skällde ständigt.
Det tillsammans med den berusade finnens skrålande gjorde att det aldrig kändes ensamt där nere.
När sen den gamle finnen fick problem med hjärtat och inte fick bo kvar längre för dom sociala myndigheterna (dom ordnade faktiskt en lägenhet åt honom) hade det redan hunnit flytta in några andra så det vart inte ensamt då heller.
Sen började det flytta in fler och fler efter att området hade bytt ägare så vi fick ett eget litet samhälle där nere.
Det var en salig blandning av olika kompetenser så vi kompletterade varandra och hjälptes åt för att underlätta livet i vår vik.
Sen fanns det ju naturligtvis dom som tyckte att dom var lite finare än oss andra men dom umgicks vi inte med och dom höll sig i sin hörna av hamnen.


Det bodde även en mördare ett tag där nere.
Han var skum han men eftersom han ansågs vara psykiskt sjuk fick han röra sig fritt i samhället.
Han försökte dupera oss och så split och splittring i lägret och det var nära att han lyckades.
Men bluffen avslöjades och han flyttade skyndsamt därifrån efter att han blivit underrättad om vad som skulle hända om han inte flyttade.
Ja sen dök det ju som bekant upp ett par flickor med kameror som filmade oss under alla möjliga förhållanden.
Och resultatet kan ni titta på Söndagen 14/6 kl 20.00 på SVT 2.
Jag har tidigare skrivit en recension av filmen den heter Småflickor med kamera i Ryssviken och den kan ni ju läsa om ni vill.


Sensmoral: Bra karl reder sig själv men med lite hjälp går det lättare.

Eder nästan domesticerade
PD

Visst är det konstigt ändå?

Rapport för en spyhink 90:

Härom dagen när jag njöt av det vackra vädret från mitt nya akterdäck såg jag att någon spejade intresserat åt mitt håll från den andra sidan av det lilla sundet som jag ligger vid.
Vad kan nu detta vara tänkte jag och började själv ivrigt spana fast i motsatt riktning så att säga.
Det föreföll som att personen ifråga var någon sorts konstnär som då följaktligen försökte avbilda den i mitt tycke vackra utsikten åt mitt håll.

Jag vart ju naturligtvis nyfiken så jag grenslade mitt fordon och åkte runt för att beskåda det konstnärliga arbetet.

Där på den andra stranden fick jag så förmånen att störa den skapande konstnärinnan Daga Wennerström.
Hon var just i färd med att avbilda båtarna på det lilla varvet som jag huserar vid så naturligtvis blev jag nyfiken på hur det kunde ta sig ut genom konstnärens ögon.


Jag är en enkel man med inte alltför vidlyftiga ambitioner att förstå mig på konst men jag tyckte att det såg trevligt ut så jag tog ett fotografi av samma motiv så att mina läsare också skall förstå vad det föreställer.



Nå vi kom att Samspråka en stund om motivet och om konst i allmänhet och eftersom jag gillade det jag såg så frågade jag om hon möjligen inte kunde förfärdiga något liknande åt mig.
Jodå det kunde hon visst det och påföljande dag kom hon med tre olika varianter av samma motiv som jag fick välja bland.

Jag valde den som ni kan se här ovan och nu hänger den hemma hos mig.
Det kommer den visserligen att göra hos fyrtionio andra personer också men min är i alla fall nummer ett av femtio stycken vilket kanske mina eventuella barnbarn kan ha glädje av i framtiden.
Så nu ska jag gå på vernissage och frottera mig med den övriga kultureliten.
Om du vill gå du med så kommer adressen här.




Och konstnären hittar du här.



Sensmoral:
Skönheten sitter i betraktarens öga.

Er konstige PD

Välkommen till mitt nya hem

Rapport för en Spyhink 89:

Det har varit så en tid att lille PD har känt sig en smula dyster.
Trots försök med både shopping och brudraggning har det inte direkt känts bättre.
Så vad göra?
Tja den här gången tänkte jag att ett frontalangrepp på pudelns kärna kanske skulle vara på sin plats.

Själva problemet har ju som ni kanske har förstått av tidigare inlägg bestått i att min bostad har blivit en smula vansklig att vistas i.
Så något radikalt måste göras för att lille PDs sinnesfrid skulle bli i balans igen.
Då finns det ett antal alternativ för att lura den ständigt lurande Davy Jones.
Dock kan jag säga att flytta iland det är inte ett alternativ hellre drunknar jag.
Då återstår bara två valmöjligheter.
Täta den befintliga gamla skorven eller skaffa något annat.
Den gamla bostaden har ju egentligen bara varit ett provisorium i väntan på något mera beständigt.
Så då återstår ju egentligen bara ett alternativ nämligen att byta fartyg.

Nu är det så att ett gammalt ordspråk säger att när nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Så var det nu också.
Och simsalabim så trampar jag nu däcket på ett fartyg som bara har funnits där och väntat på att jag skulle förstå att det var vi två.
Så nu säger jag välkomna till mitt nya hem.



Ni skall nu få en liten rundvandring i mitt nya rike.
Om vi börjar på akterdäck så kan man redan där se att det är en viss skillnad mot tidigare.




Fartyget har så väldiga proportioner att man måste förflytta sig med moped över däck för att hinna till styrhytten i tid för att manövrera efter att man lossat tamparna.



Och väl i styrhytten är det bara att greppa ratten för att styra ut på dom vida blå vidderna.



Och lämna dom gamla bekymren efter sig.


Nåväl man ska bo också inte bara roa sig så titta gärna ner i min lilla kajuta där djupt ner under havsytan skall jag nu bo.



Men morgonkaffet avnjuter jag nog med lite utsikt över environgerna och det är ju inte direkt den sämsta utsikt man kan ha



eller hur?
Så nu sitter PD där och tittar på utsikten och han är så lycklig.

Sensmoral:
Ge inte upp hjälpen är närmare än du tror.

Eder euforiske PD

Fjolleri

Rapport för en Spyhink 88:

Ibland kan jag inte låta bli att förvånas över människans fåfänglighet.
Jag hörde idag på radion att svenska män i allt större utsträckning önskar sig en större penis.
Varför då?
Det är väl tillräckligt besvärligt som det är.
Ta bara en sådan sak som att sätta sig ner om man inte passar sig kan man giva sig attan på att den kommer i kläm.
Och hur skulle det då inte bli om den var större?

Nej vad fan pojkar lär er använda det ni har fått istället.
Det står väl inte på förrän ni ska fylla pungen med Botox också så den blir slät och fin.
Störtlöjligt säger jag.
Fast det är ju klart själv använder jag ju bara min till att kissa med.




Men det duger den alldeles ypperligt till.

Men större vill jag inte ha den jag får ont i ryggen så det räcker ändå när jag halar fram den vid ovannämnda tillfällen.

Dessutom är det inte helt ovanligt att det efter sådana ingrepp blir problem med potensen och då kan man undra vad det skall vara för glädje med det.
Visa upp den i bastun kanske?

Sensmoral:
Det är innehållet inte kartongen som räknas.

Eder nykissade PD



För den vetgire läsaren bör påpekas att den inlagda bilden censurerats.
Detta för att bibehålla vitaliteten och moralen hos läsekretsen.
Dessutom vill vi inte dra på oss några anmälningar för att vi syssla med senofila inlägg.

Hälsa FRA så mycket!
/red

Det kunde jag ge mej faderulingen på

Rapport för en spyhink 87:

I dag måndag 4/5 kunde man enligt ett flertal medier få veta att man blir fet av frukt.
Hade jag vetat det när jag var i tioårsåldern hade jag nog inte pallat så många äpplen som jag gjorde.



Hela mitt liv ödelades den dagen jag började hemsöka diverse fruktodlingar i närområdet och jag var för evigt dömd att bli fet.
Hade det inte varit för dessa sataniska äpplen hade jag fortfarande sett ut som en ung Adonis.



Men frukt var ansett som nyttigt på den tiden så man tog för sig var man kom åt.
Jag har hela tiden trott att det är alla ölen som jag under åren konsumerat som byggde denna kropp.


Men nu vet jag bättre det är bananerna och äpplena som jag i ungdomligt oförstånd glufsade i mig som är boven i dramat.

Skäms på sig socialstyrelsen som i åratal har propagerat för denna livsfarliga diet.

Sensmoral:
Vad du än gör ät inget idag imorgon kan det vara giftigt.

Eder uppsvällde PD

Uppmuntran ala PD del: 2

Rapport för en Spyhink 86:

Mitt försök till uppmuntran av mig själv medelst shopping gav inte något mera varaktigt resultat.
Så tillbaka till den gråa vardagen så var det väl bara sviterna av ölen som var någorlunda varaktiga.
Så då var man tillbaka i ruta ett igen.
Men vad fan skam den som ger sig.
Så efter några dagars fundering kom jag fram till att brudraggning var skojigt åtminstone i min ungdom så varför inte prova på det?
Nu är det emellertid så att jag har legat av mig en smula under åren så något hjälpmedel kunde nog behövas tänkte jag.
Nu har jag ju förståss inte någon röd sportbil och båten håller ju på att sjunka så vad fan skulle jag ta till?
Det sägs att hundtricket är osvikligt så jag fick välan ordna med ett dylikt djur.
I bekantskapskretsen finns det ett perfekt exemplar av den arten för att locka till sig damer med.



Lilla D som hon heter är ett perfekt litet charmtroll som nog skulle få det hårdaste hjärta att vekna tänkte jag.
Så sagt och gjort en solig vårlördag lastade jag det lilla livet på mitt fordon och drog ut i spenaten.


Reaktionerna uteblev inte.
Den lilla valpen drog till sig damer som flugor till något hon lämnat efter sig.




Och en del av dom kanske var lite väl unga.



Grejen var bara den att det var hunden och inte "hussen" som dom gullade med.
Så även denna gång gick jag bet men jag fick ju i alla fall lite solbränna och ont i benen.

Sensmoral:
Om du vill umgås med någon som verkligen gillar dig - Umgås med dig själv.


Er ständigt sökande PD