Vi väntar på Rapport nummer 100!

Vi väntar på Rapport nummer 100 som enligt uppgift är under konstruktion.

En mulen söndag i November - eller hur jag övervann min skräck för vattnet och äntligen kastade loss från kajen

Rapport för en Spyhink 99:

Söndagen den första november en gråtrist och helt meningslös dag vad gör man då?
Katten Archibald, och jag satt i alla fall denna söndagsmorgon vid vårt frukostkaffe och undrade det.

Då får jag den lysande iden att en liten båttur kanske skulle kunna vara trevligt.
Och eftersom jag har ägnat mig åt kajsegling dom sex månader jag innehaft mitt nya fartyg,
kunde det ju faktiskt vara kul med lite omväxling.

När jag var nere i maskinrummet och startade hjälpkärran så bestämde sig katten för att han inte ville åka med så han hoppade iland.
Just en snygg besättning man har.

Nåväl en båtresa måste ju ha ett mål och i Waxholm hade jag en bekant som hade en bostadspråm som han behövde bogseringshjälp till sin nya kajplats med så då styrde jag naturligtvis mitt stolta skepp
mot sagda skärgårdsmetropol.
Väl framme i Waxholm blev jag furnerad med kaffe och bullar innan vi kopplade släpet och begav oss tillbaka till det lilla varvet som jag huserar vid.

Det var nämligen så att pråmägaren skulle bli min nya granne och eftersom han ville till sin nya kajplats, så fick jag väl släpa honom dit.
Det blev en lugn och fridsam bogsering helt utan missöden och malörer men när vi kom fram så var ju naturligtvis kajplatsen som min nya granne fått sig tilldelad fortfarande upptagen, av den tidigare hyresgästen.

Så vi ordnade med en liten ”studiecirkel”, det vill säga jag cirkulerade runt på fjärden medan nya grannen studerade möjligheterna att pressa sig in till kaj.
Med lite god vilja och en del andra metoder löste sig det lilla problemet och jag kunde äntligen leverera pråmen till sin destination.














Det hela hade tagit så där en åtta timmar i anspråk så när jag nalkades min egen förtöjningsplats stod katten och jamade förtvivlat i land.
Han trodde väl att jag hade givit mig iväg för gott men vid åsynen av sin husses farkost vart han så ivrig att han inte hade tid att vänta tills jag fått iland tamparna utan fullständigt dödsföraktande hoppade han ombord redan innan jag hade kommit intill men det gick bra det med.

Sensmoral:
Bättre sent än aldrig.


PD - Sjöfararen


Kanske en något konstig ordning på de trevliga bilderna - men försök använda bloggers verktyg själva så får ni se hur gott det är!
/red

Somalier, hemmafruar och flator – PD på fyrtioårsfest i tiden

Rapport för en Spyhink 98:

Jag haver idag bevistat ett födelsekalas för en mig närstående person.
Han fyllde fyrtio och det är välan inget särskilt med det kan man tycka…

…johodå!
Naturligtvis var det inte helt enkelt för en gammal heterosexuell nationalist som mig att få det att gå ihop. Och nu undrar jag om du som till äventyrs läser detta är av samma åsikt som jag!?

Först hade jag ett djupt samtal med en snubbe som ursprungligen var ifrån Somalia om rasism.
Och det han hade att säga om saken var helt enkelt att somalier i hans tycke var dom mest rasistiska människorna på vår jord.
Men så kan det välan inte vara ändå, sade jag. För jag har ju blivit varse, att det är vi svenskar om man undantar vissa tyskar vilka fortfarande tror på det tusenåriga riket, som är dom mest främlingsfientliga världsmedborgarna av alla.

-Nej, sade han, vi somalier har genom årtusenden ansett oss vara förmer än andra folk!
Nåväl vi fortsatte vår lilla diskussion angående olika folkslags syn på varandra och upptäckte att vi trots våra skilda bakgrunder var helt överens.

Det kan ju verka en smula märkligt att en man som kommer ifrån Afrika berättar för mig, att afrikaner har fördomar om andra folk, efter som vi har fått lära oss här i Sverige att det endast är vi svenskar, som hyser rädsla och avsky över någon som inte tillhör den egna gruppen.
Jag tog rent av till med svenskens ringa förståelse för dom som av en eller annan anledning har hamnat utanför dom sociala normerna.
Men nej då även detta existerar i Afrika.
Nåväl, efter en ingående gemensam utredning av sagda ämne, kom vi till slut överens om att vi var lika goda kålsupare bägge två.
Endast med det lilla undantaget att våra svenska beslutsfattare i sin nit att vara fördomsfria satte iranier och irakier i samma flyktingläger mitt under brinnande krig mellan sagda stater under åttiotalet.
Och detta kunde min somaliske vän vidimera eftersom han under den tiden verkat som tolk för sina landsmän som också var förvisade till samma flyktingläger
och följaktligen de facto fruktade för sina liv eftersom känslorna svallade hett mellan dom olika arabstaterna och den som bara råkade ha talat med någon alltså låg en smula pyrt till.
Det gick faktiskt så långt att personalen inte vågade gå till jobbet.
Ja till slut var vi överens om, att det faktiskt är individen och inte folkslaget, som avgör om man gillar varandra eller inte.

Vi var överens om en hel del annat också som våra folkvalda styr och ställer med. Genom yrkespolitikernas nit att negligera faktiska problem - minskar endast sympatierna för äkta demokrati - istället för att öka dem.

Ja sen hade jag en djup och analytisk diskussion om kvinnors shoppingberoende med en representant för det motsatta könet.
Naturligtvis inbillade jag mig i min enfald att det var min omvittnade oemotståndlighet som hon hade fallit för men nej då hon var av segare virke än så. (Halva inne?!)
När vi hade dryftat ämnet shopping till min oförställda leda och jag istället sade att jag kunde tänka mig helt andra umgängesformer än att kuta runt i butiker
Då talade hon om att hon var lyckligt gift och hade en massa barn.
Ja den idyllen vill inte jag spräcka i alla fall.

Så då kom jag i samspråk med tvenne unga damer som inte var så värst attraherade av min person och det mest beroende av att dom var mera attraherade av varandra.
Hur som helst så talade vi om deras relation och om manligt och kvinnligt i en sådan konstellation.
Nej det tyckte dom inte att det var någon skillnad i fråga om manlighet eller kvinnlighet nej inte alls.
Att den ena såg ut som mig så när som på skägget och den andra mera liknade sinnebilden av en älva det ansåg dom nog mera vara en tillfällighet.
Fan tro´t!
Hur som helst så fann jag umgänget med dom båda unga damerna både stimulerande och lättsamt.
Tänk att få sitta och pokulera med tvenne damer utan någon som helst baktanke.
Det ni.
Kort sagt vi hade kul ihop. (Det har säkert dom åxå /red)


Sensmoral:
Välkommen till verkligheten.




Eder luttrade PD


Redaktören har hittat en liten goding som antagligen helt personifierar PDs egentliga preferenser vad gälloer valet av moatje.


Hon är ju inte bara ung nog att vara hans sondotter. Hon är ju dessutom begåvad med en EGEN HINK
(Dom övriga bilderna har jag i vanlig ordning åxå snott lite här och där. De bilder jag fann på somalier var så ruskiga att de inte passade ens här därav den soliga strålande YinYan-bilden - som tecken på samförstånd i antagoni).

/red

Bil eller båt – Jaa!

(Ett sån´t där redaktionellt inlägg nu igen)


Nu ska Du få se en märklig farkost värdig Jules Verne minst.

I Söndags vara det Kanalens Dag som vanligt sista söndagen i Augusti.
Uti Kunglig Österåkers kommun (Gustav I Wasa - lär vara född här) roade sig massorna som vanligt intill den gamla kanalen som är en del av Långhundraleden till Uppsala från havet.

Det var fest och gamman mässingsmusik och ärtsoppa hos de grönklädda farbröderna (som verkar yngre för varje år) i frivilliga folkförsvaret. Några mer eller mindre professionella utställare försökte entuiasmera deltagare och andra för sina idéer och företag med varierande resultat. Det var allt från bakluckeloppis till korvförsäljning och chokladhjul.

Mitt upp i alltihop hördes ett väldigt konstigt skovlande ljud och och ett tut. Så kravlade den sig upp på land likt de första amfibierna en gång i tiden långt före Dinosaurer och andra landdjur.



Den roade föraren frågade mej om det var en bil eller båt och jag svarade till hans uppenbara förvåning - "Jaa".
Så berättade han att det var enda exemplaret som finns och att han byggt den själv.
Jag förstår att Du undrar men jorå den har en propeller i aktern också men kan driva med de stora tjocka hjulen om man vill.


Det var det som lät så lustigt.
Fordonet var tydligen ett slags moped eftersom det saknade registreringsskyltar men bar en röd triangel i rompen (baken? aktern?).
Jag frågade om det var OK att lägga den på bloggen – och fick hans samtycke.

När jag tagit några bilder och tyvärr inte fått fart på videofunktionen i telefonkameran plumsade den i igen och skovlade iväg nedåt slussbron.




Själv släpade jag mej bort till Hemvärnets trygga vedos där ärstoppan vankades. Mitt i dess inmundigande fick jag syn på lilla tanten hon stod och talade med några gentlemen Villägareföreningen och var så engagerad att jag var tvungen att sluta upp till dem. Medan jag slfsade soppa fick jag reda på att den förskräckliga kommunen höll på att tvinga stackars oskyldiga fastighetsägare att ansluta sej till det kommunala VA-nätet. Vilket jag inte tyckte var hälften så förfärligt som viss exploateringa av natursköna och skyddsvärda platser. Men se - representanterna bodde själva i dessa områden - jaja.


Nationalteatern (proggrupp från 70-talet som tydligen ska åtteruppstå) skaldade
"När skiten från fabriken faller ned på chefens hatt - Då får vi en miljödebatt!"


/Redaktörn
på egen hand i bloggdjungelns vindlingar (fast med lilla tanten fnattandes i närheten såklart)


PS
Efter all soppa var jag tvungen stanna till på Statoil och låna deras facilitet och apropos märkliga fordon så satt denna vackra planch på dess vägg.


Min mor hade en dylik tingest på 60-talet. Den gjorde minsann 120 på backen (tror jag).
DAF Variomatic
DS

Djur jag mött 5: Curre Svanslös

Rapport för en Spyhink 97:

Jaha eftersom ju redaktören tycker att det är omanligt att läsa om katter så kommer här en liten berättelse om ett annat djur.

Jag har under rubriken Djur jag mött hittills endast skrivit om djur som gått ur tiden jag ämnar dock att göra ett litet undantag ifrån det den här gången.
Curre Svanslös, eller skall han kallas Curre Sanslös måntro?
Han är ett i alla fall lite mer udda djur i min bekantskapskrets och hur det gick till när jag lärde känna honom skall jag nu berätta:

Jag har ju som mina fåtaliga läsare förmodligen observerat blivit med katt.
Denna katt har gått omkring och varit ständigt hungrig och bara blivit obetydligt mindre mager trots fri tillgång på foder.
Därför tänkte jag att katten nog hade mask och lämpligt medel för maskarnas avdagatagande införskaffades.
Efter att jag nogsamt läst bruksanvisningen för sagda medel sade jag till katten att idag skall du avmaskas men det skall ske i samband med en måltid så du måste se till att äta ordentligt idag.
Katten tyckte uppenbarligen att det var en god ide och begav sig ut i den närbelägna naturen för att om möjligt skaffa färsk föda.
Plötsligt hör jag ett fasligt tjoande ifrån butiken på min arbetsplats och en av mina kollegor hystar ut katten ifrån butiken men katten tvärvänder och kutar snabbt som ögat in igen.

Vadan detta tumult undrar jag och skyndar fram för att informera mig om orsaken till kollegans upprördhet.
Då får jag se att kattuslingen inte nöjt sig med en råtta nej exlusivt skall det vara tänkte han och hade därför fångat en ekorre!!


Den stackars ekorren försökte skräckslagen gömma sig under en lagerhylla men verkade iallafall ganska oskadd fötutom att han blivit av med en bit av svansen under brottningen med katten.
Så det var bara att fånga in katten igen och bära ut honom medans kollegorna räddade den uppskrämda ekorren.
Vi visste ju inte om Curre hade blivit allvarligt skadad så vi stoppade ner honom i en kartong för vidare observation och efter arbetsdagens slut tog en av kollegorna hem honom.
Där bor han nu i en toffel och skuttar glatt omkring och snaskar på diverse äppelskrutt och annat matnyttigt som han kan hitta.
Men om svansen åtminstone får en liten hårtofs längst bak skall han återbördas till naturen där han förmodligen trivs bäst.

Sensmoral: Den som lever på hoppet - behöver en lång svans som roder.

Naturbarnet
PD

Djur jag mött 4: Rocky

Rapport för en Spyhink 96:

Det har ju som läsarna av denna blogg kanske har förstått flyttat in en katt här ombord.
Och det har även jag så sakteliga börjat förstå jag med.
Med anledning av detta så har jag dragit mig till minnes en annan skeppskatt som jag har haft förmånen att dela bostad med.
Rocky som han hette hamnade i min omvårdnad efter ett dödsbo som jag av här ej angivna orsaker var satt att avveckla.
Detta dödsbo innehöll ett flertal djur från ett antal hästar via diverse olika arter ner till kaniner och däribland tre katter.
En av dessa katter var denna i mitt tycke oförglömliga Rocky.

Egentligen borde han ha hetat Trisse eftersom han med tiden blev omåttligt fet på grund av sin fixering av mat och ätande av densamma.
Matfixeringen var av den kalibern att om han var på väg till sin kattlåda och på vägen passerade matskålen var han tvungen att stanna till
för att glupska i sig det som för tillfället fanns däri.
Av praktiska skäl fyllde sagda matskål två gånger om dagen och eftersom det hade blivit två katter över som ingen ville ha och jag således
blivit tvungen att hysa dessa laddade jag skålen för att det skulle räcka till båda två.
Den ena katten blev en smula "asketisk" i sin framtoning medans Rocky bara blev större och större för varje dag.


Denna hans matfixering skulle till slut bli orsaken till hans alldeles förtidiga hädangång.
Jag hade en granne en alkoholiserad äldre finne Ben som jag har nämnt här i bloggen vid något tidigare inlägg.
Denna granne hade även en schäfertik, Birka, som han älskade över allt annat.
Och den man älskar den ger man också bra mat tyckte den gamle finnen så hunden led absolut ingen nöd i det avseendet.
Så ett år i januari månad hade han inhandlat ett större parti julskinka som blivit över till starkt reducerat pris.
Och av detta sitt kap stod han en dag och lagade till skinkstek till hunden.
Rocky hade ju naturligtvis med sitt välutvecklade luktorgan konstaterat att här vankas det godis och begav sig hem till grannen för en liten visit.
Ben, som var en stor djurvän, tyckte att det var självklart att även katten skulle få smaka, så han ställde helt sonika ner en hel skinka på ett fat till dom bägge djuren så att dom gemensamt kunde frossa av hjärtans lust från varsin sida av fatet.
Det är ganska mycket mat på en skinka men hunden och katten lyckades gemensamt sätta i sig allt.
Så mätt och belåten tackar Rocky för sig och beger sig hemåt men en halv skinka lägger ju till en del extra vikt till en redan överviktig katt.
Så nån stans på vägen missbedömer han avståndet för ett hopp mellan båtarna och hamnar i det nollgradiga vattnet.

Tre dagar senare hittade vi honom infrusen i isen det var bara öronen som stack upp.
Vi högg loss honom lindade in honom i en sjörövarflagga viktade med några gamla schackel höll en kort ceremoni och offrade honom slutligen till havet.



Sensmoral:Den som gapar efter mycket...

Er djuriske PD.

Semesternöje

Rapport för en Spyhink 95:

Ja då har den efterlängtade och välbehövliga semestern infunnit sig och eftersom svininfluensan härjar runt om i världen så bestämde jag mig för att roa mig på hemmaplan.

Efter att jag i två veckor gått och svettats på verkstaden i den tropiska värmen som infunnit sig på våra breddgrader vart det då äntligen semester.

Och som vanligt infann sig det mera normala svenska sommarvädret redan på fredagen före semestern.





Men vad fan man är ju inte gjord av socker heller så det var ju bara att masa sig ut på däck och påbörja det som jag hade planerat att jag skulle ägna
min dyrbara fritid åt.

Läcktätning av vattentank stod överst på programmet.
Vattentanken som rymmer så där en två och en halv kubik är inbyggd i en annan större tank som används som barlasttank.

Den läcker den med men eftersom jag inte ämnar använda mitt stolta skepp i någon kommersiell verksamhet behövs inte den så det räcker att täta den inre tanken
Som ju skall förse mig med tvättvatten och i viss mån kaffevatten annars är ju vatten som bekant ett farligt gift.


Nåväl efter att manluckan på vederbörligt sätt avlyfts sänkte jag så ner min smidiga kropp i den rostiga tanken för att påbörja det inte helt renliga arbetet.


Min yngste son TD hade rest upp från dom sydvästra delarna av landet för att hjälpa sin gamle far under en vecka.


Men han var som vanligt bara intresserad av att dricka öl och lata sig så jag fick som vanligt göra hela jobbet själv.


Nåväl efter en vecka med visst uppehåll för dom värsta regnskurarna är nu rosten bortknackad och själva svetsarbetet kan påbörjas.
Men först måste jag komma ihåg vem som har lånat mitt svetsaggregat så det blir nästa veckas bekymmer.

Sensmoral: Själv är bästa drägg eller hur det nu stavas.


Er brune men dock ej solbrynte
PD