Sex med förhinder

Rapport från en spyhink 25:

Jag har fått emottaga ett antal propåer om att det är lite för lite snusk och förnedring på den här bloggen. Så för att göra alla snuskgubbar till viljes följer här nu en liten rar historia.

Detta som jag nu skall berätta om inträffade på det glada sjuttiotalet någon stans i mitten i en liten stuga uppe på ett berg, där jag då bodde tillsammans med min då ständiga moatje, Lady Pamela som jag kallade henne. Egentligen hette ju hon TE.

Vid den här tiden umgicks jag ganska frekvent med en spelevink vid namn D-Å H som hade en osviklig förmåga att alltid dyka upp vid dom mest olämpliga tillfällen nämligen när jag och Lady Pamela ägnade oss åt vild och ohämmad sex. Så kan man ju inte ha det. Detta särskilt som han hade ovanan, att alltid bara knalla rakt in och stå och glo när vi knullade som bäst. Det är liksom lätt att komma av sig vid dylika tillfällen och detta kunde ju inverka menligt på min libido, så att säga.

Något måste helt klart göras åt saken tänkte jag; låsa dörren var inte att tänka på eftersom han då bara skulle klättra in genom ett fönster eller nåt. Det var alltså uteslutet.

Vid den här tiden åkte vi ofta omkring i gamla amerikanska bilar och kastade ölburkar omkring oss. Vid ett sådant tillfälle fick jag en i mitt tycke alldeles lysande ide.

En trafikfyr från ett vägarbete en sådan som blinkar varnande att här är det något på gång skulle naturligtvis lösa mina problem, tänkte jag. Sagt och gjort! En blinkfyr avlägsnades från ett vägarbete och ställdes upp, väl synligt, i ett fönster.

Jag uppmärksammade D-Å på min lilla anordning och förklarade, så pedagogiskt jag kunde, att när den blinkade, så var jag upptagen av intima angelägenheter och ville följaktligen inte bli störd.

Så skulle det lilla knepet invigas, och mitt sexliv skulle äntligen få klaras av, utan otrevliga distraktioner. Blinkfyren tändes och Pamela och jag skuttade i säng, extra upptända, av möjligheten till ostört sex.

D-Å? Det är klart att han kom in och glodde; "Jag skulle bara se om det stämde", var den lille plågoandens kommentar. Den idén var ju fullständigt bortkastad på en så´n som honom.

Sensmoral: Skit i blinkfyrar
- skaffa en magnum i stället.

Eder numera tämmeligen slake PD

Flytten från ryssviken "UR ASKAN I ELDEN"

Rapport från en spyhink 24

Ja så kom då dagen D, när själva avflyttningen skulle ske. Den gamla hamnen skulle tömmas på dom sista hyresgästerna, av den gamla stammen.

Vi som enligt MH, levde i en helt annan värld och det kan väl stämma för i hans värld vill då inte jag leva.

Det var fint väder och för årstiden ganska varmt när vi med visst besvär förhalade oss ut ifrån den inträngda platsen vi hade legat på för att kopplas efter BE.s lilla bogserbåt, (jag kallar den för Elias eftersom den har vissa likheter med en annan tevepersonlighet), för vidare transport till nya jaktmarker i mälarens famn.

Själva bogseringen klarades av utan några dramatiska malörer och vi njöt av det fina vädret så det kunde inte ha blivit en bättre start på mitt nya liv.

När vi till slut kommer fram till det lilla varvet centralt beläget i huvudstaden möttes vi av en smått kolerisk herre. Han gapade och skrek otidigheter om mitt stolta fartygs utseende, besättning och vad han kunde komma på. Det var varvets arrendator, så just där och då, började mitt nya elände.

Men det är välan bara som det ska vara, eftersom ”summan av kontentan” sägs vara konstant.

Nåväl vi fick, efter en liten palaver, i land tamparna och kunde lägga till medan arrendatorn muttrande avvek från kajen och vi kunde ägna oss åt roligare saker som att dricka öl och ha trevligt med några vänner som hade anlänt landvägen.

Nästa dag hade arrendatorn ryckt ut elkabeln när jag kom hem ifrån mitt dagliga värv. Där begick han en dödssynd. Man bryter inte strömmen till en båt. Hade den läckt hade den ju kunnat sjunka. Jag vart naturligt vis upprörd eftersom vi faktiskt hade ett muntligt avtal om hyra av kajplats, numera vet jag att den mannen handskas som han vill med sådana, och där skulle också ingå el. Jag påtalade naturligtvis min ståndpunkt och kopplade in mig igen.

Då var väl allt frid och fröjd kunde man tro, men nej då. Arrendatorn, som tydligen tyckte att jag var ful eller nåt, hade bestämt sig jag skulle bort och en dag när jag hade haft några småländska vänner på besök slog han till och gastade om orgier i sprit och knark (det är stadgade familjefäder vi talar om), så nu skulle jag bara bort.

Det går inte att ha det så så jag drog iväg utan nån ny plats att bo på så jag fick ligga på svaj i några månader. När min nya arbetsgivare, som jag hade börjat hos i mellantiden, fick se en arbetskopia av filmen ni vet och förbarmade han sig över mig och ordnade med ett nytt och seriöst förtöjningskontrakt och där bor jag nu med Stockholms bästa utsikt direkt utanför mitt sovrumsfönster.

Sensmoral:
Utan bra kontakter står du dig slätt.

Skepp ohoj!

PD

Jag ber om ursäkt för att denna berättelse saknar humor men jag trodde ni ville ta del i alla fall. Det kommer snart mer av den vanliga rappakaljan så håll ut!

Läs på DN om filmen som sändes första gången kl 20.00 i TV2
Ryssviken - sista andningshålet

Se dokumentärfilmen från TV2 här


'

Dambesök i ryssviken

Rapport från en spyhink 23:

Denna lilla episod inträffade för så där en fyra fem år sedan jag hade just hemfört min nya farkost som jag hade tänkt att min lille son TD skulle kunna bo ombord på, så att han slapp bo i sin dragiga och allt annat än hygieniska husvagn, som han då bebodde där nere i viken.

På kvällen samma dag så hade jag och en bekant J, en liten sammankomst ombord på den nya båten.
Sonen kunde inte delta i vårat festande, eftersom han tillfälligtvis var inhyst bakom lås och bom på häktet, men vi klarade oss bra ändå.

Efter ett litet tag så ringde det i Js telefon och det var någon av hans bekanta som var ute och åkte båt med ett glatt gäng som undrade vad han gjorde.

Vi sitter här och dricker öl och inviger PDs nya båt, så kom hit och hjälp oss, svarade han då.

Det glada sällskapet anländer och ansluter sig till vår lilla fest som nu tar förnyad fart och fler gäster lockas att deltaga, av dom glada skratten, som då och då hörs i den lilla hamnen.

Det hela blir en mycket lyckad tillställning och vid ett tillfälle så frågar en överförfriskad dam var hon är någonstans "du är i lilla Murmansk" säger jag då, men hon bara tycker att jag snackar en massa skit så hon tänker inte mer på det.

Kvällen flyter på och övergår sedemera mot natt och båtgänget bestämmer sig för att dra vidare. Den vilsna unga damen bestämmer sig dock för att stanna kvar eftersom hon tycker att festens manliga deltagare har börjat att bli lite väl närgångna kanske för att hon endast var iklädd trosor och t skirt efter att tidigare ha ramlat i sjön.

Eftersom man är en äkta gentleman, erbjuder jag genast den nödställda mön mitt beskydd och husrum över natten. Hon skall minsann inte behöva frukta dom andra herrarnas sliskigheter, utan tryggt få sova under mitt beskydd.

Nu vart det inte riktigt så men det talar vi inte om här.

När så morgonen infann sig så tittade den unga damen ut genom en av ventilerna och fick syn på en av dom stora ryska verkstadspontonerna med en skyllt med kyrilliska bokstäver på taket.

"Fan! Jag ÄR i Murmansk", utbrast hon chockerat och började fundera över gårdagskvällen.

Som den gentleman jag är så förklarade jag naturligtvis det hela för henne så att hon vart lugn igen.

En annan gentleman, var ägaren till båten som hon anlänt i. Han kom tillbaka, utan slippriga herrar och hämtade henne framåt dagen.

Hon kom därför hem ordentligt och med torra kläder.

Sensmoral:
Säger jag att du är i Murmansk,
så är du det,
även om det bara är ”lilla”.

Eder ridderlige PD.

En helt vanlig afton i ryssviken.

Rapport från en spyhink 22:

Detta som jag nu skall berätta om inträffade en afton i mitten av tvåtusentalet, när vi i vanlig ordning satt och konsumerade billig importbira och hade trevligt.

På en av båtarna bodde det några unga representanter för ett grannland på andra sidan viken i det forna sovjetunionen.

Den här fina sommarkvällen hade dom bestämt sig för att ha ett litet party för några av sina landsmän och landskvinnor och eftersom vi redan var i full gång så tyckte vi allihop att vi kunde samordna festligheterna till ett förbrödringskalas grannländer emellan, eller nåt sånt, kort sagt vi festade alla tillsammans.

Det är ju visserligen lite knepigt att ha samkväm med människor som man inte begriper vad dom säger men eftersom det var likadant för dom så började snart en slags ryssviksesperanto ta form så vi iallafall trodde att vi begrep vad som avhandlades.

Nu var det så att dom inte bara talade nån sorts ryska. Dom söp som ryssar också, både pojkar och flickor vilket i sin tur resulterade i att vi svenskar naturligtvis inte ville vara sämre och försökte hålla jämna steg med våra nya vänner.

Att jag överhuvudtaget minns något alls av kvällen beror nog till största delen på att jag inte dricker brännvin utan håller mig till öl, så det är omöjligt att få i sig lika mycket alkohol som en som dricker vodka direkt ur buteljen.

Alltnog, på området fanns det en moped av fabrikatet Puch, som min lille son hade lånat av DL. Eh en av våra glada grannländare tyckte att det skulle vara skojigt att provköra den och det nöjet ville vi ju inte missunna honom så visst fick han prova den.

Nu är det så att i våran ryssviksesperanto ingick inte meningen; ”Den har inga bromsar”, så glad i hågen, ovetandes om denna obetydliga lilla tekniska brist, gav han sig iväg uppför backen.

Backen är mycket brant och slutar i direkt anslutning till vår provisoriska båtslip. Så även om man har bromsar bör en viss försiktighet iakttagas, Men om man har bälgat i sig en försvarlig mängd vodka blir omdömet en smula avtrubbat. Så även för våra grannländare, tydligen.

Farten var hög när han kom stormande nedför backen med tjutande motor. När han i slutet av backen började intressera sig för att dämpa den samma insåg han till sin förtvivlan att det kunde bli lite svårt att reda ut den prekära situationen. Ett förvånat uttryck syntes i hans ansikte när han försvann ut i sjön med ett mäktigt plask.

När dom värsta skrattsalvorna hade ebbat ut, var det nån som insåg, att han ju faktiskt kunde ha gjort sig illa. Vi rusade därför till hans undsättning bara för att få se en dyngsur ung man ståendes till midjan i vattnet krampaktigt hållande i moppen.

Torra kläder plockades fram och kvällen fortsatte som om inget hade hänt.
Det hade det ju egentligen inte heller.
Det var ju bara en helt vanlig afton i ryssviken.

Sensmoral:
Ha alltid badbyxor på dig när du ska gå på fest.

Eder inte helt tillräknelige PD.

En annan nyttig fras på grannfolkets språk som inte heller ingår i vår ryssviksesperanto:

Min svävfarkost är full av ålar = Mano laivas ant oro pagalves pilnas unguriu

Mer om ryssviken filmen och premiärvisningen

Rapport från en spyhink 21:

Här följer ytterliga information om filmen och en del om bakgrunden till den:

• Artikel om arbetet med filmen
  
• Bilder från idyllen 2002
• Se hur det ska bli sedan
• Dokumentär om Ryssviken (Artikel i NVP April 2008)
  

Ryssviken

Dokumentär av Åse Fougner. I den gamla hamnen Ryssviken i Stockholm bor Esi från Ghana på en båt med sin värmländska kärlek Tobias. Per och Tommy, far och son, försöker stå ut med varandra på sin lilla pråm och Kurt Julius drömmer om att bygga en havskryssare. Men hamnen är hotad. Ett nytt exklusivt bostadsområde ska byggas på platsen.

Klipp från filmen

Filmen visas i SVT2 söndagen den 27/4 kl.20.00. Även i SVT2 1/5 och SVT2 3/5
Textat sid. 299
BREDBILD

"Filmstjärnan" håller hårt i hon regissörn på premiären

Jag hoppas alla som sett filmen skriver en kommentar här på bloggen

Den visas i SVT2 söndagen den 27/4 kl.20.00. (Även i SVT2 1/5 och SVT2 3/5)

Vi skrivs
Eder PD

Småflickor med kamera i Ryssviken

Rapport från en spyhink 20:

Det jag nu skall berätta om utspelar sig under några år i början på tvåtusentalet och handlar om två söta flickor som hade fått för sig att dom skulle dokumentera den lilla hamnen som jag då bebodde. Den var utsatt för hot om exploatering till en lyxigare variant av det som redan var ett behagligt boende.

Själv hade jag bott där sedan början av nittiotalet i omgångar och trivdes alldeles utmärkt tills den lede satan i form av MH dök upp och störde vår idyll.

De två unga damerna upplevdes i början som ett lite irriterande inslag i vår vardag. Men då de var mycket målmedvetna och dessutom trevliga, övergick irritationen snart till en djup vänskap som resulterade i en film, som idag imponerar, i alla fall på mig.

Dom kom, i ur och skur, kånkandes på sin tunga utrustning. Ibland förbarmade jag mig över dom och skjutsade dom till bussen så att dom i alla fall skulle slippa att knoga i den branta backen när dom sent på kvällarna skulle hem.

Dom filmade ALLT! Som tur är fick inte allt plats i den färdiga produktionen och en del är det synd att det inte kom med. Det skulle dock ha räckt till många fler program, tro mig.

Jag kommer ihåg en morgon när jag spritt naken klev ut på däck för att slå en morgondrill. Nog fan stod dom och filmade då också!

Dom var med när vi hade fest och dom var med när vi var lite nere och dom filmade allt.

Dom offrade till och med en nyårsafton för konsten och fick sitta och titta på, när vi drack ur deras skumpa medan kameran gick.

Och man tänkte; Jaja, det blir nog bra med det där när det är klart! Man hade ju sett större produktionsbolag i aktion där i viken och det vart ju bara skit. Men låt dom hållas dom tycks ju ha kul.

Häromdagen var jag och ett hundratal andra och såg förhandsvisningen av det färdiga resultatet av deras vedermödor och jag är djupt imponerad. Det är stora små flickor det där. Dom kan själva i allra högsta grad

Sensmoral:
Bara för att du är fet ful och man
- ska du inte tro att du kan bäst!

Sätt framför SVT2 söndagen den 27/4 kl.20.00 och njut!
Det ska jag göra.

Eder överväldigade PD

Utflykt med prästen

Rapport från en spyhink 19:

Under sextiotalet tillhörde jag ett mopedgäng kallat Blöjknuttarnas Ligistförbund, som bestod av ett tjugotal mer eller mindre galna ungdomar från kommunens alla hörn. Vi brukade roa oss med att trimma mopeder och dricka mellanöl, men framförallt åka runt och ställa till med förtret för kommunens övriga innevånare.

Den här dagen så var vi kanske åtta till tio stycken medlemmar som planlöst irrade omkring på vägarna, när vi av en händelse råkade få syn på en av kyrkans tjänare som också färdades fram på vägen, med moped.

Det var ingen som behövde säga något alla var på något outgrundligt vis plötsligt helt överens om, att "prästen" skulle få ingå i vårat gäng, åtminstone en stund, och känna den berusande känslan av samhörighet i ett så fint gäng som vårat.

Så vi omringade honom helt enkelt fullständigt och tog med honom på en tur runt vår natursköna kommun inte visste vi vart han från början hade ämnat sig men det var iallafall inte där han så småningom hamnade.

Vår lilla kommun ligger på en ö lite norr om huvudstaden och är sålunda begränsad av själva strandlinjen men det gick utmärkt ändå att göra turen till en upplevelse som han inte skulle glömma i första taget.

Så vi tog med honom på den stora ö-turen runt och hamnade slutligen på öns nordöstligaste udde. Som genom ett trollslag upplöstes vi, och försvann i ett moln av damm och lämnade den stackars mannen förvirrad och omtumlad, i sin herres händer.

Och vi. Tja vi åkte väl och pimplade mellanöl och bråkade med nån annan kan jag tro.

Sensmoral:
Om inte barnen kommer till herren får väl herren komma till barnen.

Hesa helsningar från
PD

Gömma cykeln - en rolig lek

Rapport från en spyhink 18:

Denna lilla tilldragelse äger rum under sextiotalets andra hälft efter att några sysslolösa ungdomar fått för sig att gå en promenad.

På den tid historien begav sig, umgicks jag ganska regelbundet med ett gäng ungdomar som brukade samlas hemma hos en av flickorna i gänget CH. Detta då hon uppenbarligen hade mycket förstående föräldrar allra helst modern GH som månade mycket om sina busfrön och alltid ställde upp för oss. En stor människa helt enkelt.

Just denna kväll hade vi som vanligt suttit och lyssnat på musik och berusat oss på öl och brass, när någon tyckte att det vart lite trångt och ville att vi skulle gå ut en stund.

Eftersom vi andra inte hade något att invända så begav vi oss sålunda ut i kvällen.

När vi på vår kvällspromenad så hade kommit till K-vikens spårvagnshållplats, som även var ändhållplats på den numera är nedlagda spårvägslinjen, upptäckte vi att många av resenärerna hade lämnat sina cyklar i för ändamålet uppställda cykelställ och där kunde dom ju inte stå och frysa. Dom skulle naturligtvis stå inne i värmen i vänthallen i stället.

När så nästa spårvagn hade avgått och lämnat fältet fritt för våra härjningar så satte vi igång med vårt lilla "practical joke" och började kånka cyklar för glatta livet.

Det är underligt vad lite bus kan ha för effekt på annars slöa och lata ungdomar. Med en iver som bara överträffas av mindre barn som väntar på tomten flöt arbetet på utan knot eller andra friktioner. Samarbetet var exemplariskt och inom kort var vänthallen fylld till bristningsgränsen med cyklar och dom som inte fick plats fick stå på perrongen.

Nu var det bara att gå och gömma sig bakom några kullar och invänta att spårvagnen och därmed reaktionen infann sig.

Spårvagnen kom som förväntat och ett visst missnöje bland dom passagerarna som hade tänkt sig att fortsätta färden cyklande kunde skönjas.

Har ni nån gång tagit en pinne och rört om i en myrstack likheten var slående människor rusade runt och viftade med armarna och utstötte diverse förbannelser samtidigt som dom rev och slet i sina cyklar utan någon som helst samordning så röran i vänthallen vart bara värre och mer kompakt än tidigare.

Någon ringde till polisen som uppenbarade sig i form av två konstaplar i en Chrysler Valiant. De tittade runt lite och lyste bland buskarna med en ficklampa. Hade dom bara varit lite mera på alerten hade dom ju givetvis hittat oss. Men dom tyckte väl att brottets art var ringa så dom konstaterade bara fakta och åkte igen.

Vi var ju tvungna att ligga där bakom kullarna och trycka tills det hade lugnat ner sig och det vart ju ganska kallt och tråkigt efter ett tag så vi gick tillbaka hem till CH och höll oss inne resten av kvällen och fortsatte med det vi gjort innan.

Sensmoral:
Att cyckla kan vara skadligt för hjärtat.

Mvh och på återseende

PD

"Das überfarenes Elände"

Rapport från en spyhink 17:

Denna händelse inträffade under andra hälften av sextiotalet. Medverkande vår allas i minnet kärt bevarade PB, en postbilschaufför, personalen vid dåvarande Texacomacken på södra kungsvägen samt lite annat löst folk.

Min gamle vän PB plägade på den här tiden transportera sig på, sin egenhändigt av diverse olika fabrikat hopplockade moped kallad "Motobrantin" eftersom någon tyckte att den hade någon sorts likhet med motogussi. Men mest liknade den ingenting annat utan var en helt egen design med, en enligt alla konstens regler, hemtrimmad ILO motor.

Uppflugen på detta under av teknik färdas nu vår vän utefter Södra kungsvägen när en Ford Transit från posten kommer utfarande, från en tvärgata totalt nonchalerande väjningsregler och annat oväsentligt. Bilen träffar PB bakifrån, och av kraften i kollisionen kastas han i gatan några meter framför postbilen.

Där ligger nu vår vän och småsvär och ser motparten komma emot sig med god fart. Han bedömer att det inte finns tillräckligt med plats under bakaxelklumpen för att han ska få plats, utan tar ett stadigt tag i framaxeln och håller i sig med ett krampaktigt grepp.

Nu upptäcker han till sin stora förvåning att postbilen inte tänker stanna utan i stället ökar farten. ”Här kan jag inte hänga hela da´n”, tänker han då. Allrahelst som hans kläder nu börjar bli lite nötta på baksidan och det svider i häcken. ”Här krävs ett rådigt ingripande”, beslutar han och upphäver ett illvrål; "Stanna din djävul eller tänker du ta livet av mig!?"

Postbilen stannar chauffören kliver ut och PB kravlar fram under bilen nu en smula upprörd minst sagt och öser sin galla över chauffören.

Personalen på den närbelägna Texacomacken har blivit vittnen till händelsen och kommer nu fram och skiljer de båda dilletanterna åt, så inte mer blodvite skall uppstå.

När allt har lugnat ned sig så ber vår vän PB mackpersonalen om att få tvaga sina nedsmutsade händer enär dom hade blivit lite solkiga av kontakten med framaxeln och en av personalen följer honom då till ett toalettutrymme där han kan snygga upp sig efter bästa förmåga.

När han sedan kommer ut på planen utanför macken får han syn på en ambulans "Ere nån som har blivit sjuk", frågar han då och får svaret att den är till för dig eftersom du har blivit överkörd. Efter viss övertalning accepterar han till att följa med eftersom ”motobrantin” ju ändå var tillfälligt desarmerad och inte skulle rulla mer den dagen och mackpersonalen lovat att ta hand om den så att ingen illvillig individ skulle lägga rabarber på den.

På sjukhuset konstateras det att den bålde vägfararen lyckats med att lägga till ytterligare tre centimeter till sin kroppslängd som var ganska imponerande redan innan. Han har även skrapsår i ryggslutet samt en bruten tå så det beslutas att han måste läggas in "Det går inte säger han då jag skall hem och äta middag" Yrkandet avslås men han får dock ringa sin moder och informera om det inträffade vilket han också gör och säger "Tjena morsan jag har blivit manglad och blir nog kvar på sjukhus några dar".

På grund av sitt tyska ursprung blev han efter denna händelse gemenligen kallad;
"Das überfarenes Elände ", vilket även han kunde skratta gott åt i efterhand.

Sensmoral: Lita aldrig på posten!

Nedtecknat av PD

Avfettningsmedel - Ett lumparminne

Rapport från en spyhink 16:

Denna episod i mitt liv utspelar sig nittonhundrasjuttiofyra, på sommaren under och efter en skörde permis.

Jag gjorde min obligatoriska värnplikt i kungliga flottan som motorman, på bogserbåten Achilles. Det var nästan den bästa tiden i mitt liv, för man fick äta så mycket som man ville och dricka så många lättöl som man orkade med samtidigt som själva tjänstgöringen var, om inte slapp, så åtminstone en smula tillbakalutad så att säga.

Men nu var det inte just det som jag hade tänkt att berätta utan om en helt annan sak nämligen skördepermisen.

Som alla andra värnpliktiga så var även besättningen på HMS Achilles, berättigad till en veckas permission. Jag tror det var i juli.

Mina kamrater som alltid har varit väldigt välvilliga och positivt inställda till min person tyckte att det var så väldigt synd om mig som gjorde lumpen, och inte tjänade några pengar att tala om, bestämde sig som en man att PD han ska då inte behöva vara nykter på sin semester bara för att han så ädelt tjänar kung och fosterland. Nej tvärt om, såg dom till att berusningen hölls på en hög och jämn nivå.

Att i en hel vecka matas med öl vin och PBs Dundermedicin, sätter sina spår, kan jag säga.

Själva ledigheten har försvunnit in i dimman men det var nog ett evigt partajande i dagarna sju och när veckan var slut så var jag ganska darrig minst sagt och våndades för resan till Muskö, där fartyget tillfälligtvis låg förtöjt.

Men min gode vän RL som alltid har varit en väluppfostrad och rättskaffens pojke lovade att ombesörja transporten dit i sin folka.

En annan god vän PS förstod att abstinensen måste ha varit svår så han skickade med en tjugofemlitersdunk med någon sorts rabarbervin som han hade gjort själv och ingen annan ville dricka. Jag var dock tacksam och dessutom begiven på allt med alkohol i så jag tog emot gåvan med öppna armar.

Vi stuvade in oss i bilen RL och jag och anträdde vår resa söder ut.

När vi kom fram till Musköbasen så var det bara att köra ut direkt på kajen och det var ju bra så att jag slapp bära så långt.( men lite slappt vakteri tycker jag nog nu när jag har blivit äldre och förståndigare)

RL satte av mig på kajen och åkte hem och jag tog mig ombord på båten med min dyrbara last.

Naturligtvis stod sekonden (kallad "organet", för att han var hårig på hela kroppen utom på huvet) och rökte utanför däckshuset och såg genast min dunk med vin.

Vad har du i dunken, sporde han. Det är avfettningsmedel svarade jag kronan har ju så jävla dåligt så jag tog med mig lite eget! Det var ju initiativrikt och bra, sa han då.

Senare på kvällen när vi beväringar satt i däcksmanskapets hytt med dunken emellan oss och varsin mugg i nävarna så kom han ju naturligtvis in och avslöjade min lilla kupp stirrade på oss och tvärvände i dörren.

Där satt vi och undrade vad som skulle hända nu. Det visade sig ganska snart när han kom tillbaka med en egen mugg och undrade om han fick smaka på avfettningsmedlet och det kunde vi ju inte gärna neka honom.

Jag kan ju tillägga att efter avslutad tjänstgöring kom han och ville att jag skulle låta värva mig men då var jag ganska less på det militära så jag avstod.

Sensmoral:
Förtroende är bra kontroll är bättre.

Er tillgivne PD.

En nästan huvudlös historia

Rapport från en spyhink 15:

Detta är en ”nära döden”- upplevelse, som inträffade någon gång i början på sjuttiotalet och är en av dom få gånger som jag faktiskt trott att jag skulle dö.

Det var en helt vanlig, dag som min gode fader och jag skulle skjutsa hem en av mina kamrater RL, som av någon anledning jag har glömt befann sig hemma hos mig förmodligen kvarglömd efter nån fest eller nåt liknande.

Min fader hade vid denna tiden en Volkswagen typ 1 – 1500, som vi nu färdades i mot RL:s hem för att avlämna honom därstädes.

När vi nästan hade kommit fram till vår destination så kommer det en hjullastare av det lite större slaget skenande nedför en backe på en tvärgata. Farten är så hög att när föraren försöker styra ekipaget så börjar hela maskinen att jassa och sladda, vilket gör den helt okontrollerbar.

När så den skenande maskinen kommer ner till korsningen, går den naturligtvis inte att hejda, utan föraren dras åt vårat håll naturligtvis. Kanske för att undvika att välta men istället kommer han nu rakt emot den lilla Folkan som vi sitter i med last skopan c:a en halv meter över marken.

Tänk er att sitta i en liten fjuttbil och se detta vidunder komma emot en!

NU DÖR JAG!, tänkte jag. Vad dom andra två tänkte det vet jag inte men jag förmodar att det var något liknande.

Skopan var som tur var tillräckligt lågt hissad för att träffa huven på Folkan. Denna klämdes därför fast under skopan så att den stannade en bit in i vindrutan. Hade den varit någon decimeter högre hade han halshuggit åtminstone farsan och mig.

Det var tre stycken ganska knäsvaga herrar som klev ut ur den ramponerade Folkabubblan, för att beskåda förödelsen och för att tala några allvarsord med den minst lika darriga maskinföraren.

Den bilen kördes inte mer den dagen, men den reparerades förståss. Den vart dock aldrig riktigt bra så den byttes sedemera ut mot en annan bil av samma fabrikat, men annan modell.

Hur gick det då med kamraten RL jodå han lever och frodas fortfarande och har väl kommit över händelsen helskinnad tills jag nu påminner honom om den.

Sensmoral:
Skall du knuffas med en hjullastare - se till att du sitter i nåt större och tyngre.

MVH PD.

Tre män i en bil episode II

Rapport från en spyhink 14:

Detta som jag nu skall berätta utspelade sig någon gång under sjuttiotalet.
Vår historia börjar i ett litet hus beläget alldeles vid stranden av K-viken i L kommun min gode vän PBs residens.
Där satt jag och PB och ägnade oss åt alkoholens förstörande genom konsumering och dividerade om ditt och datt.

Efter ett tag så dök en tredje broder, PC upp och gjorde oss sällskap, dock inte med destruktionen av alkohol efter som han hade sin bil med sig men väl med glada inpass och trevligt umgänge.

När vi så hade suttit där och pokulerat en stund kom vi in på ämnet ”streeking” och efter som jag var jämt i gasen så hetsade jag, glatt påhejad av den gode PC, PB som jämt skulle vara värst med att han inte tordes streeka för bögarna i humlegården.

Vafan det är klart att jag törs streeka men tamefan inte för några jävla bögar om ni tror det sade PB självsäkert.

Jamen då kan du ju streeka för hororna på malmskillnadsgatan istället då sa jag uppkäftigt och eftersom PB hade varit så självsäker och stursk så hade jag fått honom dit jag ville för nu kunde han ju inte gärna banga utan att förlora ansiktet så att säga.

Eftersom PC så lägligt hade kommit i sin "DUTTE" så förflyttade vi genast våra övningar till sagda fortskaffningsmedel för vidare transport till vår destination.

PC körde jag drack öl och PB drack öl och klädde av sig.

När vi så på vår färd kom att passera det på den tiden välkända etablissemanget svarta katten (det hette egentligen något franskt men det betyder samma sak) så föll det sig så lägligt att det spelades in reklamfilm för stället utanför med diverse, mer eller mindre, klädda värdinnor.

Genrep vrålade jag och PB som nu var ganska påstruken tyckte det var en god ide och hoppade ut ur bilen och började vifta på svansen samtidigt som han kutade fram och tillbaka framför kameran.

Fotografen och porrdirektören vart en smula gramse, men flickorna skrattade gott.

Efter genomförd repetition fortsatte vi mot huvudmålet - själva horrännan för att genomföra vår kupp.

Det visade sig att det var i värsta turistsäsongen så två stycken turistbussar hade just spytt ut sin last av japaner som förmodligen var i Sverige för att studera Nordeuropéernas parningslekar eller nåt ( Vad hade dom annars på malmskillnadsgatan att göra? ), så det var fullt skulle man kunna säga.

PB fick syn på en långbent blondin med alldeles för trånga kortbrallor och hoppade ut genom bakdörrarna och började jaga det stackars flickebarnet hojtandes "Vad kostar fittan? Jag har en rulle enkronor uppkörd i röven" Den chockade hålldamen fick panik och rusade iväg med PB efter alltmedan de japanska kamerorna gick varma.

Under tiden när jag står och skall stänga bakdörrarna uppenbarar sig en av lagens väktare och utbrister "Ni får inte sitta och åka med öppen dörr du måste stänga den!" Vad fan tycker du att det ser ut som att jag gör, svarade jag och klev in och stängde om mig.

Under tiden hade den stackars glädjeflickan lyckats komma undan så vi plockade upp PB för att åka hem men då var han hungrig och skulle absolut gå på McDonalds och ha en hamburgare.

På vägen dit hade han åtminstone fått på sig sina kallingar men det var ju svetsarkallingar så dom bestod mest av brännhål så när han klev in på mathaket låste vakten dörren, så ingen mer kom in. PC och jag fick vänta i bilen. Vad som hände där inne det vet jag därför inte så noga.

Sen var det inte mer med det mer än att vi åkte hem igen och fortsatte med vårat kalas.

Sensmoral: Ja vad säger man om det? Förslag någon?

MVH PD

"The pusher"

rapport från en spyhink 13:

Denna händelse utspelar sig någon gång under sextiotalets andra hälft.
En skolkamrat till mig, vars namn jag har glömt enär han bara figurerade i periferin, skulle ha big party.
”Alla” var bjudna och full rulle utlovades.

Eftersom möjligheterna till festande, utan inblandning av störande vuxna, var klart begränsade om man ville festa inomhus var det många som skulle komma.

Några dagar före begivenheten frågade en av mina kvinnliga bekanta, SvK om jag inte skulle kunna ordna lite brass jag som hade sådana kontakter. Javisst, sade jag, ge mig bara pengar så fixar jag det.

Det var ett väldigt bestyr med att införskaffa alla öl som jag ämnade att konsumera detta var ju under mellanölets glada dagar men när dagen var inne så var allt klart att installeras på festplatsen.
Eftersom jag var ute i ganska god tid för själva festligheterna så satt jag och språkade med värden för begivelsen.

Det droppade in flera deltagare, sakta men säkert. En av dom frågade mig om jag fått tag i brass till SvK.
Visst fan! Hon skulle ha röka, det hade jag alldeles glömt. Jag hade köpt öl istället för alla pengarna och nu var goda råd dyra.

Efter ett visst dividerande kom vi fram till att ingefära har en snarlik doft, så om vi tog det och knåpade till en klump av så skulle hon nog inte märka något.

Det gjorde hon inte heller.
Vad mycket det vart, sa hon istället. Äh, jag har mina kontakter, sa jag.
Det talas om den berömda placeboeffekten - den blev mäktig.

Kalaset fortgick under sådana former som man kan vänta sig om man fyller ett hus med öl sprit vin, hasch och uppsluppna ungdomar utan övervakning. Det vart helt enkelt råröj.

SvK kom upp i riktigt bra form och tyckte att hon kunde levitera och annat drogrelaterat, trots att hon bara hade rökt en krydda.

Tillslut var det någon som fick nog av hennes excesser och brutalt talade om vad alla utom hon visste att hon hade rökt.

Ridå skulle man kunna säga SvK insåg ju att hon hade gjort bort sig fullständigt och vart ju givetvis negativt inställd till min person (hon talar faktiskt inte till mig än idag) och uttalade diverse förbannelser över mig och allt vad jag utgjorde.

Vi hade faktiskt ganska kul på hennes bekostnad så det var det värt.

Själva festen slutade som vanligt med ungdomar som mådde illa i trädgården och lite varstans - men vi överlevde den gången också.

Sensmoral: Rök en cigarr istället om du måste röka alls.

Hälsningar
PD