Brott och Straff

Rapport från en spyhink 42:

Jag tänkte nu nedteckna en liten historia om en händelse som tilldrog sig nån gång under det glada sjuttiotalet nån stans i mitten.

På den här tiden hände det ibland att jag och ett antal likasinnade kamrater åkte runt på Stockholms gator med mer eller mindre trafikdugliga amerikanska fordon så kallade "raggarbilar".



Inte helt sällan var dessa våra små härjningståg förknippade med osedligt beteende i form av fylleri och i vissa fall även rent sexuella handlingar.

Själva färdvägen "RAGGAR RÄNNAN" gick i en kringgående rörelse via kungsgatan Sveavägen, Tegnergatan, BigerJarlsgatan, så tillbaka till kungsgatan och runt igen.

Vid dessa tillfällen var man alltid tvungen att se till att den som körde var helt nykter eftersom samhällets representanter i form av ordningspolisen ständigt utövade trakasserier emot den motorburna ungdomen.

Just denna afton var det min tur att hålla mig nykter och städad eftersom det var min tur att köra.

Kvällen förflöt som vanligt med att vi roterade runt utefter rännan medan passagerarna fyllnade till och tjoade efter diverse kvinnliga figuranter Så kallade "BIRJERJARLSSKATOR" (PICA LURVEN) som kantade vår färdväg i hopp om att bli uppraggade av nån av dom lite fränare bilarna.

När vi så hade snurrat runt ett tag kom vi att åka Sveavägen framåt i vad vi tyckte lagom ragghastighet då klev det ut två stycken poliser av det mera nyutexaminerade slaget och stoppade vår framfart.

Det hörde ju inte direkt till ovanligheterna att man vart stoppad men den här gången var anledningen något svår att förstå.

”Du kör för långsamt och utgör en trafikfara”, motiverade dom små poliserna sitt ingripande med.

Det vart ju naturligtvis diskussion om saken och jag frågade hövligt var skylten med påbjuden minimihastighet satt nånstans för den hade jag inte sett.

Du hindrar trafiken och har därmed gjort dig skyldig till vårdslöshet i trafik blir det intelligenta svaret.

Då tyckte en av passagerarna LN att han var tvungen att kommentera polismannens uttalande och stötte fram ett gurglande läte när han samlat sig en stund försökte han igen och då gick det bättre.

Du är ju för fan dum i huvet! sa han högt och judligt samtidigt som han pekade och tydligt visade vem han menade och han menade inte mig kan jag säga.

”Missfirmelse”, skrek den utpekade och försökte göra en inbrytning i bilen för att arrestera den frispråkige.

”Så där får du inte göra”, sade jag. Du kan inte bryta dig in i en bil hur som helst utan att ha fått lov till detta, för då gör du dig skyldig till intrång och det är ett allvarligt brott.

Förstärkning tillkallades och nu hade den uppretade polismannen glömt mig för en stund och skulle absolut sätta fast den gode LN.

När förstärkningen anlände steg det fram en erfaren polis med diverse guldränder på armarna och frågade hur står det till här då.

”Jo tack bra”, sa jag. ”Det var bara kamraten som ifrågasatte polismannens mentala hälsa”.

Nu var det inte bara vi raggare som skrattade utan även kollegorna till den tillintetgjorde konstapeln föll in även dom om dock en smula mer diskret så att säga.



Men nu påminde han sig åter mitt ohyggliga trafikbrott och påtalade detsamma för sitt befäl som fann för gott att ta mina uppgifter och be mig att skriva på lappen om förseelsen vilket jag naturligtvis inte gjorde eftersom jag tyckte att det hela var befängt.

Det blev rättegång och när jag och polismannen hade klargjort våra ståndpunkter bestämde rätten att jag var skyldig till en förseelse jag aldrig tidigare har hört talas om och jag fick böta fem hundra kronor eller nåt sånt vilket var ganska mycket på den tiden.

Sensmoral:
Hade jag varit en gammal tant i en Fiat hade detta aldrig hänt.

Er numera bil- och medellöse
PD