På härnadståg i västerled - eller - Dåren i London

Rapport från en spyhink 47:


Jag har varit ute och rört på mig en smula så jag tänkte att jag skulle försöka mig på en liten reseskildring i all enkelhet.

Min äldste son RD tyckte att han skulle bjuda sin gamle far på en rekreationsresa och efter diverse olika möjliga resmål föll valet på London möjligen mest beroende på att sonen är bosatt där.

Jag vill gärna vara ute i god tid så två timmar före incheckning befann jag mig som av en händelse i fel terminal. Men eftersom det var gott om tid så vart jag inte särskilt upphetsad av det, utan tog mig en promenad till den rätta terminalen.

Där jag hade gott om tid att växla pengar och irra runt i sedvanlig stil.

I säkerhetskontrollen pep det lite irriterande om mojängen som man måste gå igenom och efter en viss palaver fick jag ta av mig skorna (dom har stålhättor) och röntga dom tillsammans med det övriga bagaget och så knalla barfota genom kontrollen.

Själva flygningen gick bra förutom att jag blev mer eller mindre döv av tryckförändringarna. Jag hade lite svårt att höra vad dom sa i passkontrollen.

Men det löste sig och så var jag i Storbritannien.

Sonen som har vant sig vid att fadern kan vara en smula förvirrad stod och väntade i ankomsthallen och lotsade ut mig vant till tåget som skulle föra oss till London.

Det var ett vanligt pendeltåg men till skillnad emot våra svenska motsvarigheter serverades här förfriskningar vilket var mycket välkommet.

Sen vart det tunnelbana och det var en rent klaustrofobisk upplevelse. Detta på grund av att gångarna mellan dom olika tunnelbanelinjerna var rent ut sagt trånga och själva tågtunnlarna var bara obetydligt större, så det var trångt på tåget också.

Nåväl ute i förorten var vi tvungna att svalka oss på en pub och vi hade inte suttit där lång stund innan vi vart attackerade av en ung kvinna som undrade om vi var svenskar.

Hur kan du veta det sporde jag på min knaggliga engelska och hon svarade på svenska "jag kan språket".

Det visade sig att hon ursprungligen var ifrån Finland och via Sverige hade kommit till England där hon nu bodde. Så vi pratade en stund och jag bjöd henne på en snus, som hon tacksamt tog emot, så hon slapp att gå ut och röka.

Efter en natt på hotell vaknade jag alldeles för tidigt, eftersom det är en timmes tidsskillnad mellan Sverige och England. Så till slut efter en märklig frukost, kom sonen och hämtade upp mig och vi for in till London i en stor röd tvåvåningslimousin.

I London åker man kollektivt enär man annars inte skulle komma nån stans alls. Vi tror att vi har propp i trafiken i Stockholm men allt är ju relativt här i världen. I London står det still på riktigt , så det vart tunnelbana igen och det kändes som att rusa runt i en myrstack den här gången också. Men det är effektivt och går fort så jag fick vänja mig.

Efter diverse rännande på museum och tittande på sevärdheter hamnade vi i en stadsdel som heter Camden vilket är en del av London där subkulturen är framträdande och här besannades mina fördomar om engelsmännen.

Till och med punkarna knallade omkring med paraply.

På en av alla pubar som vi frekventerade i denna stadsdel kom vi i samspråk med en ung man som även han tyckte att han behärskade det svenska språket han kunde nämligen säga "slicka fitta" och det var ju duktigt tyckte vi.

Nästa dag började vi med att promenera utefter Themsens strand där man kunde åse diverse sevärdheter, äta italienskt, ta en båttur och naturligtvis dricka öl.

På eftermiddagen tog vi en taxi förbi Buckingham Palace till en stadsdel som heter Notting Hill. Där träffade vi en "Dam" jag kan inte kalla henne nåt annat för det var verkligen en dam som hade levt ett brokigt liv. Exempelvis hade hon blivit av med det ena benet när hon vurpade med hoj men hon förde sig som en drottning. Därför kan man säga att jag fick skaka hand med drottningen till slut.



Senare på kvällen träffade vi ett ungt finskt par som vi följde med på diskotek och där blev vi tämmeligen kantiga så det fick bli taxi hem.

Nästa dag blev av nån anledning vilodag på hotellet så då blev det inget mer än pizza på pizza hut.

Sista dagen skulle vi gå på ”Madame Tussauds Vax Museum”, men kön var fyra kvarter lång så jag fick skaka hand med Sherlock Holmes och dricka öl i stället. Dessutom var det så mycket folk överallt så vi gjorde tidig kväll inför hemresan.

Dagen för hemresan började vi med frukost på en pub och eftersom det engelska kaffet är så lankigt fick det bli irländskt i stället (Irish Coffé, typ), och sen åkte jag hem.


Sensmoral:
Borta bra men hemma bäst - iallafall ibland.

Eder världsvane PD