Funderingar vid ett smidesstäd

Rapport från en Spyhink 71:

I dag så stod jag som vanligt och misshandlade ett stycke metall när plötsligt skaftet till hammaren gick av.

Vad är det för jävla skithammare, tänkte jag. Sen började jag att fundera lite och kom fram till att just den hammaren har jag bankat med näst intill dagligen i närmare arton år. Så det kanske inte var en så dålig hammare i alla fall. När jag hade konstaterat att det var så länge som jag har stått och givit utlopp för min ilska med det verktyget så är det ju helt naturligt att jag tänkte tillbaka lite på åren som har gått i det yrket som jag för tillfället livnär mig på. Jag har genom åren sysslat med lite av varje men det är nog så att just det jag roar mig med nu är det jag har hållit på med längst. Och det hela började med att jobbet jag hade i norrland tog slut och en gammal god vän som hade tjatat på mig i ett antal år ansåg att nu var det läge att jag flyttade till huvudkommunen och började jobba åt honom. Visst tänkte jag: - Jag kan väl pula med det ett tag tills det dyker upp något annat så har jag ju något att göra under tiden. Jag vart kvar till ”the bitter end” skulle man kunna säga. När kompisens hjärta inte ville vara med längre och han slutade sina dagar alldeles för tidigt var det så dags att börja fundera över vad jag skulle sysselsätta mig med härnäst. När man är femtiotre år gammal växer ju inte jobben på trän direkt så jag hade vissa funderingar på att driva kompisens företag vidare men eftersom jag är en betydligt sämre affärsman än hantverkare så tyckte jag att det var en dålig ide. Då ringer telefonen och vår argaste konkurrent undrar om jag inte skulle kunna tänka mig att fortsätta min gärning hos dom. Valet var ju egentligen ganska enkelt jag fick ett nytt jobb och min nya arbetsgivare kunde anställa en som redan kunde jobbet. Idag är jag glad att jag tog det beslutet Jag har hamnat på ett företag som anser att personalen är deras främsta tillgång och följaktligen behandlar personalen därefter. Jag är nu femtiofem år gammal och jag tänker nog inte byta jobb något mer jag har hamnat på en plats i tillvaron där jag trivs och jag kommer nog ägna dom närmaste arton åren åt att slita ut det nya hammarskaftet som jag monterade på den gamla hammarskallen.

Sensmoral: Tänk om det var lika lätt att föryngra sig själv.

Er kallhamrande PD