Jag har under en tid gått och funderat över om jag inte skulle ta med några djur som har gjort sig förtjänta av att omnämnas i detta forum.
Och så plötsligt får jag en uppenbarelse i form av en grannblogg ”Counseler Pia”, så nu följer en liten nekrolog över en fyrfota kamrat.
Jag hade visserligen tänkt att jag skulle följa en viss kronologisk ordning men vad fan det är ju ett jävla virrvarr alltihopa i alla fall så här följer en liten skildring av min vän.
Detta var någon gång i den senare delen av åttiotalet när jag residerade i västernorrlands län.
Min framlidna hustru ville av någon anledning ha en ny hund eftersom den gamla hade tagit slut så vi begav oss till någon sorts obskyr kennel i Mellansverige för att titta på valpar av Golden retriever.
Om man inte vill ha hund ska man inte titta på valpar - det är nämmeligen så att man har en med sig hem i alla fall.
Det gällde i allra högsta grad oss också.
Eftersom det var en ganska lång resa hem så mellanlandade vi hos svärföräldrarna i L kommun och det var nog tur det.
Den lilla valpen som hade varit så pigg och glad tidigare under dagen blev nu väldigt sjuk och vi trodde att han rentav skulle dö så det vart till att åka till djursjukhuset där det konstaterades att han hade någon ganska allvarlig åkomma men att det gick att bota.
Man kan undra vad kennelns ägare hade pumpat i den lille valpen så att han vart så pigg det tog nämligen flera da´r innan han hade piggnat till igen.
Väl tillbaka till hemmets härd i de nordligare delarna av vårt avlånga land fick den lilla hunden bekanta sig med familjens två katter Bill och Bull och han ville verkligen att katterna som var en smula skeptiska skulle ta upp honom i gemenskapen.
Det gick så långt att han ett tag trodde att han var katt och började fånga möss men han fattade inte vad han skulle göra med dom så han gick omkring med dom i munnen och såg ut som en hamster när kinderna putade ut.
Vid den här tiden ville hustrun även att vi skulle ha häst så även en sådan införskaffades.
Det var en ettårig Connemaraponny som var s:k avblekbar skimmel (d.v.s Han var svart men skulle bli vit) och den döptes till Whisky.
Vi tyckte att hästen och hunden kunde hålla varandra sällskap om dagarna och eftersom den lilla klimpen nu hade blivit könsmogen hade han lagt sig till med okynnet att smita så fort han fick en chans och kunde sålunda inte gå lös.
Djur i bur och fastbundna djur har aldrig tilltalat mig så jag byggde en stor hage av elektriskt fårstaket där jag hade tänkt att hunden och hästen skulle kunna skutta runt och leka.
Det gick inte alls hunden retade hästen så till den milda grad att hästen faktiskt försökte mörda hunden som tur var så var vi hemma just då.
En av alla dom små sakerna som gjorde hästen upprörd var att när hustrun skulle ge hästen hö ville Klimpen också smaka men eftersom han tyckte att det var oätligt för en hund skulle naturligtvis hästen inte ha nåt han heller så han pissade helt sonika på hötappen.
Klimpen var också väldigt snäll emot barnen och det bevisas väl bäst av att när yngste sonen klättrade upp på hundens rygg och försökte peta in en penna i ögat på det stackars djuret låg han bara där och försökte knipa igen ögonen så gott han kunde han gick inte ens därifrån.
Den gode Klimpen slutade sina dagar i god stil eftersom han älskade att smita så hade han gjort det den här gången också.
Det hela tog slut under en bil och nu springer han omkring i de sälla jaktmarkerna ständigt med nya bus i sikte.
Sensmoral:
Titta åt båda hållen innan du går över vägen.
Eder sentimentale
PD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar