Djur jag mött Nr 2: "Sture"

Rapport från en Spyhink 72:

En lite mer udda djurisk vän som jag har haft förmånen att bekanta mig med var Sture.

Sture var en skata och jag har ingen aning om det var en hane eller en hona men jag luta nog emot att det var en hona.

Emellertid hade flygfäet redan förlänats det namnet när jag en vårdag fick honom/henne av en granne som tänkt dräpa honom efter det att han hade raserat ett skatbo på grund av oljudet.

Nu hade han dock inte hjärta att dräpa det lilla livet så han kom till mig i stället och sa att du som ändå är lite konstig du kanske skulle kunna ta hand om den här. (visserligen använde han inte riktigt dom orden men det var nog det han menade)

Fågeln var nog bara ett par dagar gammal när han kom under mina vingars beskydd och till att börja med fick han bo i en kaninbur och matades med kattmat.

I början upplevde jag honom som ett stort rött hål som bara skrek efter mat.

Men dagarna gick och Sture växte upp och blev en ungfågel som satt på min axel var jag än gick.

Med tiden så tyckte jag att Sture nu nog hade blivit så stor att han kunde lära sig att flyga.

Och eftersom ingen annan flyglärare fanns tillhands föll den grannlaga uppgiften på mig.

Så en dag när det i mitt tycke rådde perfekt flygväder tog jag ut honom och kastade upp honom i luften.

Det visade sig att jag hade ställt mig för nära huset så det stackars djuret kraschade rakt in i väggen.

Nåväl eftersom inget annat än fågelns värdighet hade tagit skada gjordes raskt ett nytt försök den här gången på behörigt avstånd från möjliga hinder.

Det vart mest glidflygning i början men efter ungefär en vecka kunde han ta sina första stapplande flygturer i närområdet.

Det var min avsikt att Sture skulle bli en riktig skata och förenas med sina artfränder så jag försökte så gott det gick att uppfostra honom till en anständig fågel.

Grannarna hade nog jävligt roligt när jag låg i potatislandet och visade min unge adept hur man fångar mask.

Jag kan härmed vidimera att skator gillar blanka saker.

Vid ett tillfälle när jag skulle hjälpa en bekant med någon reparation av hans gamla bil var Sture där och försökte snatta dom blanka ringnycklarna.

Efter upprepade bortschasningar vart han purken och hoppade upp på förgasaren och sket rakt ner i den.

Så vart det då höst och det var dags för Sture att lämna boet.

Undan för undan minimerade jag mitt umgänge med honom till att börja med fick han flytta ut och sakta men säkert minskades matningen.

Den sista fysiska kontakten jag hade med honom var en kväll när jag kom hem från jobbet och Sture flög in genom takluckan och tiggde mat.

När han inte fick något flög han ut igen efter att ha lämnat ett "visitkort" på passagerarsätet.

Jag är helt säker på att Sture bosatte sig i utkanten av mina domäner och bildade familj med en annan skata.

Jag kände nämmeligen igen stilen han flög på han flög som en kråka.

Sensmoral: Liten duva släpper ofta stort lass

Er Djurvän PD