Vinterbad - en inte alltid helt behaglig upplevelse

Rapport från en Spyhink 74:

Det jag nu skall berätta om inträffade när jag var i tio tolv års åldern och umgicks en hel del med bröderna T. O och O.
Det var på den tiden som vi fortfarande hade vintrar i det här landet ni vet med snö och is.
Dom båda bröderna T. och jag var ute och inspekterade vår vackra kommuns kuster och hade hamnat i dom nordvästra delarna av kommunen.
Där i ett sund i mellan L-ön och B-holmarna låg det ett gammalt vrak av någonsorts fraktskonare eller nå’t.
Eftersom riggen var borta gick det inte att avgöra om det hade varit en skonare eller galeas men tvåmastat hade det i alla fall varit.
Pojkar i den åldern är av naturen nyfikna och vi utgjorde inte något undantag från den regeln så lockelsen att utforska det gamla vraket blev ju av naturliga skäl väldigt stark.
Så vi tog oss ombord för att inspektera fartyget och samtidigt tillfredsställa vår nyfikenhet.
Det var nu inte så mycket som stack upp över ytan men däcket var i allafall isfritt och vattenståndet hade tydligen varit lägre när det frös till för nivån på isen i lastrummet var lägre än isen utanför.

Därför kunde man alltså klättra ner i lastrummet och utforska det också.
Och det är ju klart att jag gjorde det.
Där nere i lastrummet såg jag att en del av skottet som avskilde mot maskinrummet fattades på styrbords sida (alltså väggen mot motorutrymmet på högra sidan ) fattades och man kunde krypa in där.
Där inne var det mörkt så jag fick treva mig fram plötsligt brast isen och jag sjönk ner i det mörka kalla våta.
När man plötsligt upptäcker att man inte kan andas vill man väldigt gärna upp igen men problemet var bara att jag inte hittade tillbaka till hålet jag kommit ner igenom.
När jag slagit skallen i isen ett antal gånger så minsåg jag att nu är det klippt detta är slutet.
Bröderna T. hade i mellantiden uppfattat min belägenhet och började med knackningar på isen leda mig åt rätt håll och eftersom jag hade slut på luft och dessutom gett upp så smått var det välkommet med lite hjälp.
Det gick bra och jag kom upp ur vaken med Os och Os hjälp.
Jag var blöt det var kallt och det var tre fyra kilometer att gå hem.
Inget vidare kan jag berätta jag frös kläderna stelnade så det knappt gick att gå men hem kom jag på ren envishet.
Det är inget jag rekommenderar er att pröva själva.

Sensmoral: Utan bröderna Ts benägna bistånd hade ni inte fått läsa detta.


Er fortfarande huttrande PD



PS
Bilden föreställer en helt annan båt men eftersom jag har haft en lika dan själv kan det kanske vara av intresse.
DS

SAABlar i vårt lilla Folkhem!

Fristånde redaktionellt inlägg för en Spyhink 3:

Visst kan man ibland önska sej andra politiker än de man har. I vissa tider går det till och med att välja någon nästan passar in på den egna politiska profilen.

”Svensken tänker blått röstar rött och jobbar svart”, heter det ju. Tag exempelvis, den för tiden så uttjatade frågan om växthuseffekten och dess påverkan på klimatet. Den verkar i Svensk debatt vara nästan en helt nationell fråga. Med hjälp av tillräckligt dåligt underhållna vägar (billigare för staten) och högre skatter och avgifter ska bilisterna bonbas tillbaka till nära Stenåldernivå för att Kineser och Indier ska kunna få en levnadsstandard långt högre än vår. Inte ska vi väl missunna dessa folk ett gott liv.

Det är bara så att för min lilla enkla hjärna är det svårt att förstå hur 9 miljoner människor ska kunna göra någon reell skillnad för världens folk som uppgår till c:a 5 miljarder!!!. I EU lever cirka en halv miljard (500 miljoner alltså).

Vår folkspillra utgör alltså endast knappt 2 procent av EU eller ännu värre knappt 2 promille av världens folk. Nu när detta sagts lämnar vi dessa uppgifter åt läsaren för vidare begrundan.

Finanserna mår illa! De stackars bankerna går på knäna. De vägrar låna ut pengar vare sig till investeringar eller produktion än mindre till personer som vill byta upp sig eller rent av skaffa sej ett helt nytt boende. Redaktörn har själv varit i kontakt med sina gamla ”pålitliga långivare” de vill inte utvidga givna krediter eller ge nya lån ”just nu”. Det verkar vara ett väldigt långt obestämt utdraget nu som pågått i flera månader redan och inte verkar ha något synligt slut än.

Vad gör man när man står med ett beställt nytt kök (det gamla är sedan bostaden byggdes för 26 år sedan). Svar man suger på ramarna och tar av det lilla kapitalet som finns för oförutsedda utgifter. Alltså mycket felaktig hushållning. Vad händer om vi får en verkligt oförutsedd utgift. Nog om mina egna problem nu

Vad beror då finanskrisen på. Jo det lär vara så att vi är beroende av en omvärld (=USA) som inte förstått att ta tillräckliga säkerheter utan lånat ut till köp av boende til folk som saknat tillräcklig återbetalningsförmåga. Bolåneinstituten FannyMae och FreddieMac . banken LehmanBrothers…alla har de fått ta ner skylten eller se sig övertagna av den nordamerikanska unionens statsmakt. Det är inte roligt för en tillträdande president att taöver ett sådant råttbo som USAs finanser utgör. Hoppas han är realist.

Hur går det då för våra egna små folkhemsbyggare. Jo regeringen får mer lysande siffror ju mer krisen tilltar. Så sent som i december proklamerade tant Oloffson (c), att hon minsann inte kunde rädda SAAB och Volvo från en sannolik (önskad?) undergång. I dagarna har dock hennes egen statssekreterare lyckat få ett avtal som verkar kunna rädda SAAB ett tag genom att återigen bli mer fristående från GM. En förutsättning för svenska bilbranschen och en nödvändighet om försäljning av denna bils produktion från GM ska kunna bli av). EU-kommisonären, tant Wallström (själv uppvuxen i norrländska glesbyggden) verkar dåligt förstå all industri som inte använder vattenkraft från ännu outbyggda älvar. Några bilar bör inte byggas utom möjligen små (som man klär på sej) miljövänliga fordon. Mopedbil med elmotor kanske eller något ännu mer utopiskt. Kriser kan vara nyttiga rent evolutionrät är de en drivkraft både inom Ekologi och ekonomi.

Omställningar är bra men de får inte gå för fort då kan Dinosaurer dö ut. Våra företagsdinosurer Volvo LV, Scania och de utsålda personvagnsmärkena lider helvetets kval. De är dessvärre ”en av de stöttepelare som samhället vilar på” (Karl-Bertil Johnsson)…

Folkhemmet ja. Detta vackra begrepp som myntades av Sveriges under trettiotalet och krigets starke man PerAlbin (Hansson). En gtrind skåning med skorrande är som blev Stockholmare för att få närmare till kanslihuset. Han var statsminister under kriget då medpatienterna i folhemmets korridorer fick lära sig arbeta veta hut och att en svensk tiger.

(Copyright C Bertil Almquist sign Bertila)

Trettiotalet hade många likheter med våra dagar. Det var kris. Kreugerkrascher och påföljande misär med finansoro och börsfall.

Uti Bromma på Ålstensgatan stod ett nybyggt område klart för inflyttning. Men ingen vill flytta dit. Då fick Olle Engkvist, byggmästarkungen från Gävle, som byggt husen en idé.

” Men det var ingen smart spindoktors förslag att produktplacera statsministern i ett funkisradhus i Ålsten. Det började med att hans gode vän Olle Engkvist, byggmästarkungen från Gävle, hörde av sig. Engkvist hade byggt radhusen i Ålsten, som ritades av Paul Hedqvist, och var på väg mot konkurs eftersom medelklassen som skulle köpa dem hade ont om pengar efter Krügerkraschen. Inom parentes sagt så finns det få hus som är så högt skattade som "Per Albin-husen", som de nu dubbats till ända in i mäklarannonserna, av medelklassen idag.

När Engkvist hörde av sig till Per Albin Hansson bodde statsministern i HSB-chefen Sven Wallanders hus på Valhallavägen i Stockholm. Engkvist erbjöd Per Albin och hans familj det finaste huset på gatan. Det enda med en rundel, dubbelt så stort som de andra. Och med två värmepumpar i källaren.

– Per Albin fick det till ett bra pris mot att han blev områdets affischnamn, säger Anders Isaksson.”

Citatet ovan från Sveriges Arkitekters webbplats

Det gick alltså bra under 30-talet att produktplacera biostadshus mha kända politiker trots tidens socialtistiska och nationaltistiska värderingar. Kan det möjligen gå bra nu i vår upplysta tid - trots liberalismens framfart?

Om vi antar att alla de människor i vårt som står i begrepp att köpa sej en ny eller bättre begagnad bil skulle välja SAAB istället för KIA och Toyota m fl. Om vi vidare antar att des om inte har råd att direkt handla ficka ett lån från staten med goda men rimliga villkor (2 procent över diskonto på 5 år). Skulle det då vara möjligt att vi fick behålla den nationalklenod som to m röstats fram som den bästa bilen av alla! Av vilka då? Jo personalen hos GM. Vilken modell det gällde jo 1950-års SAAB 92 – URSAABEN alltså!

..så för att få fart på försäljningen uppmanas härmed regeingens samtliga medlemmar i första hand och därefter all dess närmsta medarbetare i Regeringskansliet att snarast inhandla sig en splitter ny miljöbil från SAAB! Detta skulle till att börja med innebära över 4500 sålda SAABbilar.

Men dominoeffekterna skulle bli enorma. Varje medlem av partiapparaterna kring helgesndsholmen rattandes sin egen svenksbyggda SAAB.

Investeringen per person är endast 250 - 400 KSEK beroende på modell.

SAABlar vad det skulle göra nytta för sverige och dess anseende i världen!

/red

Kolla själv vilken SAAB-typ Du är!

(Jorå jag kör SAAB till vardags själv - och skulle gärna köpa en ny om jag bar hade råd)

Den som gapar över mycket...

Rapport från en Spyhink 73:

I dag ringde det på min telefon och den gode vännen Y undrade om jag satt ner och eftersom jag gjorde det så undrade jag vad han hade på hjärtat som var av en sådan väldig dignitet att jag var tvungen åhöra det sittande.
Nu har det hänt sa han, ”Marinstaden har gått i putten”.
Det är med lite blandade känslor som jag tar in det meddelandet.
Konkurser är aldrig roliga men det var representanter för Marinstaden som körde iväg mig och mina grannar ifrån Ryssviken så en viss skadeglädje kunde ju inte undvikas.
Nu kom det ju inte direkt som nån överraskning jag har hela tiden väntat på just den utgången men nu återstår det att se vad som händer härnäst.
Det är vid sådana här tillfällen som man tycker att man skulle ha haft lite pengar undanstoppade och kunna köpa hela rasket på den auktion som borde bli den naturliga följden av konkursen.
Det hade varit mumma att köpa upp området och låta alla dom gamla hyresgästerna flytta tillbaka.
Nu är det ju dessvärre inte så istället kommer antagligen någon av dom stora aktörerna ta över och slutföra projektet.
Men på något sätt tycker jag att det är någon sorts rättvisa som har skipats när nu den förhatlige MH inte kan slå mynt av sin vision utan istället får stå bredvid och se på när någon annan kasserar in vinsten.

Sensmoral:
Man skall inte glädjas åt andras olycka men ibland är det svårt att låta bli.

PD


Tidigare inlägg på Hinken om Ryssviken alias Marinstaden
Och i dagens NVP står det mer om "stackars" Marinstadens ekonomiska tumskruvar.
/red

Djur jag mött Nr 2: "Sture"

Rapport från en Spyhink 72:

En lite mer udda djurisk vän som jag har haft förmånen att bekanta mig med var Sture.

Sture var en skata och jag har ingen aning om det var en hane eller en hona men jag luta nog emot att det var en hona.

Emellertid hade flygfäet redan förlänats det namnet när jag en vårdag fick honom/henne av en granne som tänkt dräpa honom efter det att han hade raserat ett skatbo på grund av oljudet.

Nu hade han dock inte hjärta att dräpa det lilla livet så han kom till mig i stället och sa att du som ändå är lite konstig du kanske skulle kunna ta hand om den här. (visserligen använde han inte riktigt dom orden men det var nog det han menade)

Fågeln var nog bara ett par dagar gammal när han kom under mina vingars beskydd och till att börja med fick han bo i en kaninbur och matades med kattmat.

I början upplevde jag honom som ett stort rött hål som bara skrek efter mat.

Men dagarna gick och Sture växte upp och blev en ungfågel som satt på min axel var jag än gick.

Med tiden så tyckte jag att Sture nu nog hade blivit så stor att han kunde lära sig att flyga.

Och eftersom ingen annan flyglärare fanns tillhands föll den grannlaga uppgiften på mig.

Så en dag när det i mitt tycke rådde perfekt flygväder tog jag ut honom och kastade upp honom i luften.

Det visade sig att jag hade ställt mig för nära huset så det stackars djuret kraschade rakt in i väggen.

Nåväl eftersom inget annat än fågelns värdighet hade tagit skada gjordes raskt ett nytt försök den här gången på behörigt avstånd från möjliga hinder.

Det vart mest glidflygning i början men efter ungefär en vecka kunde han ta sina första stapplande flygturer i närområdet.

Det var min avsikt att Sture skulle bli en riktig skata och förenas med sina artfränder så jag försökte så gott det gick att uppfostra honom till en anständig fågel.

Grannarna hade nog jävligt roligt när jag låg i potatislandet och visade min unge adept hur man fångar mask.

Jag kan härmed vidimera att skator gillar blanka saker.

Vid ett tillfälle när jag skulle hjälpa en bekant med någon reparation av hans gamla bil var Sture där och försökte snatta dom blanka ringnycklarna.

Efter upprepade bortschasningar vart han purken och hoppade upp på förgasaren och sket rakt ner i den.

Så vart det då höst och det var dags för Sture att lämna boet.

Undan för undan minimerade jag mitt umgänge med honom till att börja med fick han flytta ut och sakta men säkert minskades matningen.

Den sista fysiska kontakten jag hade med honom var en kväll när jag kom hem från jobbet och Sture flög in genom takluckan och tiggde mat.

När han inte fick något flög han ut igen efter att ha lämnat ett "visitkort" på passagerarsätet.

Jag är helt säker på att Sture bosatte sig i utkanten av mina domäner och bildade familj med en annan skata.

Jag kände nämmeligen igen stilen han flög på han flög som en kråka.

Sensmoral: Liten duva släpper ofta stort lass

Er Djurvän PD

Funderingar vid ett smidesstäd

Rapport från en Spyhink 71:

I dag så stod jag som vanligt och misshandlade ett stycke metall när plötsligt skaftet till hammaren gick av.

Vad är det för jävla skithammare, tänkte jag. Sen började jag att fundera lite och kom fram till att just den hammaren har jag bankat med näst intill dagligen i närmare arton år. Så det kanske inte var en så dålig hammare i alla fall. När jag hade konstaterat att det var så länge som jag har stått och givit utlopp för min ilska med det verktyget så är det ju helt naturligt att jag tänkte tillbaka lite på åren som har gått i det yrket som jag för tillfället livnär mig på. Jag har genom åren sysslat med lite av varje men det är nog så att just det jag roar mig med nu är det jag har hållit på med längst. Och det hela började med att jobbet jag hade i norrland tog slut och en gammal god vän som hade tjatat på mig i ett antal år ansåg att nu var det läge att jag flyttade till huvudkommunen och började jobba åt honom. Visst tänkte jag: - Jag kan väl pula med det ett tag tills det dyker upp något annat så har jag ju något att göra under tiden. Jag vart kvar till ”the bitter end” skulle man kunna säga. När kompisens hjärta inte ville vara med längre och han slutade sina dagar alldeles för tidigt var det så dags att börja fundera över vad jag skulle sysselsätta mig med härnäst. När man är femtiotre år gammal växer ju inte jobben på trän direkt så jag hade vissa funderingar på att driva kompisens företag vidare men eftersom jag är en betydligt sämre affärsman än hantverkare så tyckte jag att det var en dålig ide. Då ringer telefonen och vår argaste konkurrent undrar om jag inte skulle kunna tänka mig att fortsätta min gärning hos dom. Valet var ju egentligen ganska enkelt jag fick ett nytt jobb och min nya arbetsgivare kunde anställa en som redan kunde jobbet. Idag är jag glad att jag tog det beslutet Jag har hamnat på ett företag som anser att personalen är deras främsta tillgång och följaktligen behandlar personalen därefter. Jag är nu femtiofem år gammal och jag tänker nog inte byta jobb något mer jag har hamnat på en plats i tillvaron där jag trivs och jag kommer nog ägna dom närmaste arton åren åt att slita ut det nya hammarskaftet som jag monterade på den gamla hammarskallen.

Sensmoral: Tänk om det var lika lätt att föryngra sig själv.

Er kallhamrande PD

När prestigen upphör vara humanitär och välviljan övergår i pragmatiskt paragrafrytteri.

Fristånde redaktionellt inlägg för en Spyhink 2:

Det är ett stort antal människor som kommer till vårt land (EU-provins) Sverige som flyktingar. Även om vissa hävdar att alla dessa inte flyr på riktigt så gör ett mycket sort antal just detta eftersom de reser ifrån områden där ingen svenskfödd skulle drömma om att bosätta sej frivilligt. Det råder nämligen av olika skäl fullständigt omänskliga förhållanden därstädes. Exempel på sådana platser finns på många ställen i Afghanistan, Pakistan, Irak och Iran men även på närmre håll inom Europas (EUs) närmare grannländer särskilt nedåt Balkan och forna Jugoslavien samt bland det gamla Sovjetimperiets forna lydstater. I finanskrisens kölvatten kanske även Islänningar kommer söka uppehållstillstånd och ”ekonomisk asyl” inom våra gränser. Nu är de ju liksom en del länder på andra sidan Östersjön trotsa allt också EU-provinser. I dessa fala är det mycket enklare att skaffa sej ett arbete och boende med tillhörande sjukvård och dagisplatser i vår närmiljö. Hur som helst har Sverige (EUprovinsen alltså) relativt generösa regler för att mottaga flyktingar. De kunde säkert vara ännu humanitärare men problemet om vi öppnar gränsen fritt är att det antagligen inte är flytingarströmmarna från ”rätt” områden som kommer öka utan medlemmar från diverse mer eller mindre brottsliga syndikat . Det finns faktiskt verklighet bakom begrepp som ”människosmuggling” och ”trafficing”. Alltså borde vi troligen hellre försöka öka kvaliteten och säkerheten för de som nyligen anlänt och antas stå i begrepp för alltid byta sina gamla pass mot svensk EU-variant. Det som ska till i dessa fall är bland annat en snabb behandling av upphållstillstånd. Ett ja eller nej ska inte behöva ta åratal. Under tiden ska så mycken svenska inläras att det går att klara och trivas med ett arbete i någon form snarast. Utveckling av bidragsberoendet måste undvikas till varje rimligt pris. Detta är lika skadligt för individ som för samhälle. En person som inte fått uppehållstillstånd eller medborgarskap inom stipulerad tid från ansökningsstillfället bör sannolikt i de flesta fall automatiskt erhålla detta. Detta gäller särskilt i de fall personen rotat sig genom ordnad skolgång och/eller arbete (Samtliga behöver någon form av skolgång för att klara av att leva i vår EU-provins). I ett fall som helt uppenbart för både polis och övriga inblandade myndigheter borde framstå som den pajkastning (för inblandade dock fullt allvar) borde inte utvisning vara möjlig. Lollo som hon kallas har utsatts för hemska trakasserier och mordhot av sin far. Myndigheter som ej är värda nämnas vid namn bekostade av medborgarna i vår EU-provins har av prestigfyllda skäl trots detta låst sig vid ett enda skygglappskantat spår och avser kasta ut henne. Hon kommer skickas tillbaka till Kroatien tillsammans med sin plågoande (Fadern).
Hon kan enligt uppgift endast tala svenska!!
Vad ska hon i Kroatien att göra????
Släng gärna ut farsan men låt tjejen stanna!

Vi kommer kunna läsa och höra mer om detta i media nära dej! Men vad gör vi åt dessa fall - Du och Jag alltså?
En sak är säker - de ansvariga politikerna sviker.

Moralkaka: Hellre ett huvud i sanden än en strutts i pannan
Bästa hälsningar till
EUprovinsen Sveriges medborgare från
Spyhinkens Redaktion

(med risk för att hinken snart kommer betrktas som en förstuga till tidningen EXPO eller någon Moderat tenkesmedja, vill radktionen påpeka att det snarare är humanitära åsikter än vare sig liberala eller stalininstiska dito som vi önskar framföra.
Vi är fullständigt politiskt oberoende. Vad gäller övriga beroenden anser vi detta vara vår egen ensak)
/red


PS
Vi snodde en bild i vanlig bloggmässig anda. Så våra eventuellt ovetatnde läsare ska kunna koppla ihop vårt utspel med verkligheten. Aftonbladet går säkert inte omkull för detta. Finanskrisen är säkert mycket värre. DS.

Funderingar på nattkröken

Rapport från en Spyhink 70:

Jag somnade alldeles förtidigt i dag och som vanligt när man somnat förtidigt vaknar man och kan inte somna om.
Då av någon outgrundlig anledning sätter slembollen jag har blivit utrustad med mellan öronen igång och distraherar mig med sitt eviga malande.
Just denna gång hade den hakat upp sig på något så urbota fånigt som den förargliga musfisen.
Ni vet det där ljudet som ibland uppstår när man lägrar en kvinna bakifrån och kompressionen blir så stor att det pyser ut lite unken luft med ett ljud som påminner om när det pyser ut nåt annat unket.
En del kvinnor blir så förlägna av det pruttande ljudet att dom kommer av sig alldeles.
Andra börjar skratta så våldsamt att dom kommer av sig av den anledningen.
Kul va.
Där ligger man och ska försöka bevisa vilken jävla hingst man är så tutar det lite i musen och bruden börjar garva hysteriskt.
Det är inte helt ovanligt att man kommer av sig själv vid dylika tillfällen.
Så jag har nu tänkt ut att om alla katoliker och andra preventivmedelsmotståndare började begagna sig av bakomfumlaren när dom kopulerar så kunde dom ju använda det som familjeplanering.
Ni vet.
Vill vi ha en knallhatt pippa på ”missionärsviset”.
Vill vi inte ha en arvinge kör ”doggystyle”.
Sådär ja nu ska vi se om det går att somna om.

Sensmoral:
om man vill ha skitungar så finns det en tredje metod.


Eder på området bevandrade PD


Klicka på bilden om Du törs!!


(Inlägget innehåller från början inga bilder alls utan den illustra skepelseprocessen överlåtes helt åt läsarens egna fantasier)


Fast de e klart att en liten bild kan väl aldrig skada heller...
så det får väl bli en på själva hinken då.

/red

Tomten FINNS!

Fristånde redaktionellt inlägg för en Spyhink 1:

Det har kommit till redaktionens kännedom att ett antal vanartiga barn värar inse det faktum att Jultomten faktiskt existerar.
Trots julkalendrar och Jan-Öyvind Swan och diverse gammaltestamentlig uppfostran.
Trots ständiga påminnelser inför varje julhelg från varuhusen, leksaksaffärernas och inte minst CocaCola. Samma läskedryckstillverkare som alltså påhejat av MacDonalds och andra äckliga internationella aktörer försöker sno åt sig Juldrycksmarknaden från små rara företag som Apotekarnes (numera Carlsberg).
Men Swänskarne framhärdar. Inte en uppstickare på Julmusthyllan låter de lyckas.
CocaCola på julbordet är som ketchup på sillen, jul utan KarlBertil Johnsson (och KalleAnka), ja rentav som att fastna med Skägget i brevlådan.

Så nu vill vi på redaktionen inför slutet av Julen 2008-2009 vid trettonde dag Jul förära våra läsare två stycken fina bevis på Jultomten i sitt oförtröttliga arbete under den senaste Julaftonen. Bilderna är tagna flera mil från varandra från två olika orter kring kungliga huvudstaden och av för varandra helt okända fotografer, ska sägas.

Håll till Godo!




Sensmoral: Det är inte julklappar allt som prasslar i tomtens jutesäck!

/redaktionen för Spyhinken

Djur jag mött. Nr 1: ”Klimpen”

Rapport från en Spyhink 70:

Jag har under en tid gått och funderat över om jag inte skulle ta med några djur som har gjort sig förtjänta av att omnämnas i detta forum.

Och så plötsligt får jag en uppenbarelse i form av en grannblogg ”Counseler Pia”, så nu följer en liten nekrolog över en fyrfota kamrat.

Jag hade visserligen tänkt att jag skulle följa en viss kronologisk ordning men vad fan det är ju ett jävla virrvarr alltihopa i alla fall så här följer en liten skildring av min vän.

Detta var någon gång i den senare delen av åttiotalet när jag residerade i västernorrlands län.

Min framlidna hustru ville av någon anledning ha en ny hund eftersom den gamla hade tagit slut så vi begav oss till någon sorts obskyr kennel i Mellansverige för att titta på valpar av Golden retriever.

Om man inte vill ha hund ska man inte titta på valpar - det är nämmeligen så att man har en med sig hem i alla fall.

Det gällde i allra högsta grad oss också.

Eftersom det var en ganska lång resa hem så mellanlandade vi hos svärföräldrarna i L kommun och det var nog tur det.

Den lilla valpen som hade varit så pigg och glad tidigare under dagen blev nu väldigt sjuk och vi trodde att han rentav skulle dö så det vart till att åka till djursjukhuset där det konstaterades att han hade någon ganska allvarlig åkomma men att det gick att bota.

Man kan undra vad kennelns ägare hade pumpat i den lille valpen så att han vart så pigg det tog nämligen flera da´r innan han hade piggnat till igen.

Väl tillbaka till hemmets härd i de nordligare delarna av vårt avlånga land fick den lilla hunden bekanta sig med familjens två katter Bill och Bull och han ville verkligen att katterna som var en smula skeptiska skulle ta upp honom i gemenskapen.

Det gick så långt att han ett tag trodde att han var katt och började fånga möss men han fattade inte vad han skulle göra med dom så han gick omkring med dom i munnen och såg ut som en hamster när kinderna putade ut.

Vid den här tiden ville hustrun även att vi skulle ha häst så även en sådan införskaffades.

Det var en ettårig Connemaraponny som var s:k avblekbar skimmel (d.v.s Han var svart men skulle bli vit) och den döptes till Whisky.

Vi tyckte att hästen och hunden kunde hålla varandra sällskap om dagarna och eftersom den lilla klimpen nu hade blivit könsmogen hade han lagt sig till med okynnet att smita så fort han fick en chans och kunde sålunda inte gå lös.

Djur i bur och fastbundna djur har aldrig tilltalat mig så jag byggde en stor hage av elektriskt fårstaket där jag hade tänkt att hunden och hästen skulle kunna skutta runt och leka.

Det gick inte alls hunden retade hästen så till den milda grad att hästen faktiskt försökte mörda hunden som tur var så var vi hemma just då.

En av alla dom små sakerna som gjorde hästen upprörd var att när hustrun skulle ge hästen hö ville Klimpen också smaka men eftersom han tyckte att det var oätligt för en hund skulle naturligtvis hästen inte ha nåt han heller så han pissade helt sonika på hötappen.

Klimpen var också väldigt snäll emot barnen och det bevisas väl bäst av att när yngste sonen klättrade upp på hundens rygg och försökte peta in en penna i ögat på det stackars djuret låg han bara där och försökte knipa igen ögonen så gott han kunde han gick inte ens därifrån.

Den gode Klimpen slutade sina dagar i god stil eftersom han älskade att smita så hade han gjort det den här gången också.

Det hela tog slut under en bil och nu springer han omkring i de sälla jaktmarkerna ständigt med nya bus i sikte.

Sensmoral:

Titta åt båda hållen innan du går över vägen.

Eder sentimentale

PD