Den därna Dåren - vem är han?

Rapport från en Spyhink 67:

Idag, eller kanske för vissa i natt, kom jag hem, efter att varit ute och rumlat med den gode Y. Jag slog igång den lilla förargliga mackapären som jag plägar att dels informera mig om vad folk i allmänhet har för åsikter och även för att i viss mån dyvla på er mina åsikter.



Nåväl det var inte detta jag tänkte tala om utan det att jag kom att läsa diverse grannbloggar och där var det en som behandlade ämnet dans ( Consueler pia ) Under rusets inverkan skrev jag en liten kommentar men när jag hade tryckt in den läste jag vad jag hade skrivit och tänkte har jag skrivit detta och i så fall vad menade jag egentligen? Var det så? Jo jag är nog rädd för att det faktiskt var så. Så nu skall jag försöka berätta om vem jag är om inte annat för att ni som har orkat traggla er igenom mina levnadsöden så här långt ska få er en bild av vem som står bakom dessa små alster. Jag föddes nittonhundra femtiotre omständigheterna runt just den händelsen har jag av förståeliga skäl inget minne av men jag kan i alla fall säga att det inte dök upp någon stjärna i öster. Mina första levnadsår var vad jag kan komma ihåg lyckliga även om jag understundom gav min dyra moder några gråa hår enär jag var en sällsynt livlig krabat. Det var väl inte förens jag började i skolan som det märktes att jag utmärkte mig lite mer än dom andra barnen i klassen. Min om jag får säga det fantastiska lärarinna UL kallade det för myror i byxorna numera heter det som jag har förstått damp eller ADHD. Hursomhelst det går inte att vara still om man inte har något stimulerande för händer. Det förstod min lärarinna UL så hon såg alltid till att den lille livlige men vetgirige pojken hade något intressant att syssla med. Småskolan tog slut och den lille pojken hamnade i mellanstadiet och där sprack det. Det fans nu inte längre någon som förstod den lille pojkens behov utan nu vart han bara en besvärlig unge. Detta yttrade sig naturligtvis i att man stack ut en smula. Och ja alla som har gått i skolan vet ju att om man sticker ut så är man genast ett mobbningsoffer. Problemet för mobbarna var bara det att när lille PD upptäckte att han faktiskt var lite större och starkare än sagda mobbare kom han underfund med att det faktiskt gick att slå tillbaka. Ja då var det ju inte så roligt längre att bråka med lille PD så då gav dom sig i sann pennalistisk anda på någon annan liten stackare som inte kunde försvara sig. Det gillade inte lille PD och någon stans där föddes den nye PD. När mobbarna gav sig på något i deras tycke lätt offer då kom PD och frågade om dom inte skulle slå på honom i stället. Oftast räckte det. Dock inte alltid. Grejen är bara den att har man bjudit in till en sådan dans med en som lider av ovan nämnda symptom då har man tagit djävulen i båten. Jag gav mig aldrig. Detta fick mig att få ett som jag tycker oförtjänt ryckte som slagskämpe. Jag slogs bara om det var någon som gav sig på någon som var mindre eller det var flera som gav sig på en ensam. Utom i rent självförsvar vilket inte var helt ovanligt det heller. Men som sagt jag frågade alltid först om dom inte ville ha lite mera jämnt motstånd. Jag har också provat att vända andra kinden till. Det funkade rätt ofta det också fast inte som ni tror att blotta gesten att vända andra kinden till skulle få mobbaren till eftertanke utan helt enkelt det att när han hade fått sitt frislag så stod den lille PD där och sade att nu hade han fått sina två frislag kom det mer kunde han förvänta sig ett visst motstånd. I dag har den lille PD blivit en gammal gubbe och är välan inte längre ens i närheten av sitt forna jag. Men jag kan fortfarande inte tåla orättvisor.



Sensmoral:
Du är den du gör dig till - inte den du vill vara.

PD