Hela familjen åker ut med geten

Rapport från en spyhink 58:

Det kom liksom bara för mig en afton när jag gästade en gammal god vän RL och vi hade suttit och dividerat om gamla tider och kommit in på diverse djur som hade så att säga passerat revy eller hur ni nu skulle ha uttryckt det. Under min sejour i dom nordligare delarna av vårt land när jag var en gift och stadgad man hade min numera avlidna hustru en väninna som skulle bli vuxen och fylla trettio år och det måste naturligtvis rendera en lite mer speciell present än vanligt. Det tisslades och tasslades en hel del i stugorna kärringarna emellan innan beslutet togs och det bidde en get. Då var det bara den lilla teknikaliteten att hitta sagda djur på ett enkelt och gesvint sätt men som ganska ofta i dylika situationer så kom lösningen av sig själv. GJ en snubbe i bekantskapskretsen boendes lite längre söderut hade råkat ut för en liten eldsvåda och hade som av en tillfällighet en getabock Lukas som följaktligen blivit husvill och behövde ett nytt boende tämmeligen omgående.

Kärringarna slog till blixtsnabbt och undertecknad utsågs att ombesörja själva transporten av sagda djur (och eftersom vi faktiskt talar om en dams ålder så tänker jag inte tala om vilket årtionde vi befinner oss i nu) vilket skulle utföras i vår i mitt tycke hypermoderna volvo 145:a. OK jag lastar bilen med hela familjen och ställer kosan mot Harmånger, där vi skulle avhämta det som faktiskt visade sig vara, fogliga djuret för vidare transport norrut. Efter lite dividerande om djurhållning i allmänhet och sagda gets skötsel i synnerhet vände vi motorhuven norrut igen efter att geten hade fått embarkera dom bakre regionerna i vårt fordon. När vi så på vår färd norrut anlände till metropolen sundsvall kände vi av ett litet sug i magen vi var sålunda en smula hungriga och kände att nu måste vi nog ha något i magen valet föll på den då i norrland rikskända vägresturangkedjan MaxBurgers som då ännu ej hunnit etablera sig söder om dalälven men ändå hade jävligt goda hamburgare. Efter avnjuten måltid mätta och belåtna smårapandes klev vi ut på parkeringen så såg jag en syn som jag förmodligen inte lär glömma innan herr Alzheimer slår klorna i mig. En dam i övre medelåldern hade på något outgrundligt sätt fått för sig att det satt en jättegullig hund i bakändan på vår bil alltså kände hon naturligtvis sig föranledd att gå fram till bilen och uttrycka några typiskt kvinnligt förtjusta läten. Döm om hennes förvåning när hon upptäckte att den söta hunden hade horn i pannan. Hennes förvåning vart väldigt stor och när hon tog ett chockartat steg bakåt snubblade hon på sina fötter och drattade på arslet och utstötte diverse nya men dock inte längre så kärvänliga kvinnliga läten. Vår stackars medmänniska hade sålunda brutalt lärt sig att allt inte är vad det vid en första anblick synes vara. Och resten är en helt annan historia.

Sensmoral: Citat PB: ”Polera emaljögat!”


Eder djuriske vän PD