Ett konstnärligt missförstånd

Rapport för en Spyhink 61:

Idag när jag stod och min vana trogen misshandlade ett stycke metall lyssnandes på radion i mina bullerskydd så spelades det gammal god rock n roll.
Totalt absorberad av dom ljuvliga tonerna började jag vicka lite på bakdelen i ett plötsligt försök att röra mig efter musiken.
Plötsligt upptäcker jag att mina kollegor står och fånstirrar förmodligen övertygade om att nu har det brutit ut på allvar.
Och det är ju klart det måste ju ha sett rätt komiskt ut.
Då kom jag osökt att tänka på en liten incident som en gammal god vän råkade ut för på det glada sjuttiotalet.
LW bodde i en mycket liten lägenhet som vi brukade kalla garderob till en mikrob med små anspråk.
Denna lilla lägenhet har varit med om en hel del och denna gång var det inte ens fest.
En dag fick vännen LW för sig att han skulle lära sig att joddla eftersom det var en konstart som han på den här tiden beundrade mycket.
Han lät för dessa övningars skull spela in ett tre timmar långt ljudband med olika joddlarsånger som han skulle sjunga efter för att förkovra sig i ämnet.
För att inte distraheras av eventuellt buller från gatan eller grannar försåg han sig även med hörlurar vilka effektivt skulle stänga ute allt bakgrundsljud.
Den lilla lägenheten låg inklämd i en annan större lägenhet och det var också ganska lyhört men det var något som den gode LW hade glömt i sin iver att få lära sig frambringa dessa välljud.
Grannarna var hemma men eftersom LW hade sina hörlurar på sig så hörde dom inte själva musiken utan dom hörde bara vad dom antog ett konstant ylande och med kännedon om mannens dryckesvanor så trodde dom att nu hade det passerats en gräns bortom vilken ingen återvändo funnes.
Dom försökte ta sig in till honom men han hade låst dörren i sin strävan att få vara ifred med sin musik.
Det hjälpte inte heller att knacka på dörren ringa på dörrklockan eller vråla i brevinkastet ylandet fortsatte med oförminskad styrka.
Eftersom dom faktiskt på fullt allvar trodde att han hade drabbats av svårartad delirium och behövde hjälp tillkallades förstärkningar.
Förstärkning i form av polismakten anlände och efter att ha lyssnat en stund så insåg även dom att här rörde det sig om en människa i nöd och omedelbar inbrytning var av nöden påkallad.
Tja resten kan ni säkert räkna ut själva det vart lite röda öron både här och där men jag kan iallafall säga att min gode vän LW faktiskt till slut lärde sig joddlingens svåra konst dock efter att han vidtagit nödiga åtgärder för att inte skrämma slag på sina grannar.

Sensmoral:
Det är lätt att bli missförstådd som sökande konstnär.

Eder stundtals skönsjungande PD


Hur låter joddling i verkligheten då?