Det lilla huset på prärien - eller en resa i västerled

Rapport från en Spyhink 62:

Nu har jag varit ute och rört på mig igen närmare bestämt till västgötaslätten där lille TD har slagit ner sina bopålar och jag tyckte att en liten visit kunde vara i sin ordning. Så jag anträdde min resa genom att embarkera diligensen ( X2000 ) som avgick ifrån Stockholms central och några timmar senare endast obetydligt försenad stannade den vid centralen i Vara kommun. Därifrån fick man leta sig ut genom ensilaget till en liten by som jag redan har glömt namnet på. Så vandrade man då runt där ute på bystan och letade efter något som skulle kunna stämma in på TD:s beskrivning men det första huset som jag tittade in i var fel så jag fick leta vidare.

Och efter att jag sänkt mina anspråk en smula hittade jag rätt.

Jag fick ett mottagande som i alla avseenden passar en man med min bakgrund men jag trängde mig på ändå min vana trogen.
Dagen hade varit ansträngande med resa och allt så jag gjorde kväll ganska tidigt för att kunna möta nästa dags strapatser pigg och utvilad. Nästa morgon väcks jag av TD som hunnit anamma dom lantliga vanorna med tidiga mornar så han hade kaffet klart och det var bara att ta seden dit man kommit och hasa sig ur lopplådan för att sörpla kaffe med värdfolket. November månad inbjuder ju inte direkt till några omfattande utomhusaktiviteter så TD och jag lyckades övertala TD:S moatjé M att skjutsa oss in till civilisationen för att spela bowling.


Bowling är en trevlig sysselsättning en råkall och regnig dag man kan vara inne och dricka öl medans man kastar klot omkring sig och det blir bara roligare och roligare vartefter ölen konsumeras. Jag fick naturligtvis se mig besegrad men ölen var god så det jämnade ju ut sig och alla var nöjda och glada. Nästa dag var det dags att åter sätta sig i diligensen och anträda hemresan. Vilken även den gick bra med endast obetydlig försening. Båten (bostaden) flöt fortfarande när jag kom hem vilket jag ser som något positivt det med.

Sensmoral:
Man blir en berest man när ynglen flyttar ut och bosätter sig utsocknes ( London och Vara )

Eder numera hemskt i benen trötte PD

Ett konstnärligt missförstånd

Rapport för en Spyhink 61:

Idag när jag stod och min vana trogen misshandlade ett stycke metall lyssnandes på radion i mina bullerskydd så spelades det gammal god rock n roll.
Totalt absorberad av dom ljuvliga tonerna började jag vicka lite på bakdelen i ett plötsligt försök att röra mig efter musiken.
Plötsligt upptäcker jag att mina kollegor står och fånstirrar förmodligen övertygade om att nu har det brutit ut på allvar.
Och det är ju klart det måste ju ha sett rätt komiskt ut.
Då kom jag osökt att tänka på en liten incident som en gammal god vän råkade ut för på det glada sjuttiotalet.
LW bodde i en mycket liten lägenhet som vi brukade kalla garderob till en mikrob med små anspråk.
Denna lilla lägenhet har varit med om en hel del och denna gång var det inte ens fest.
En dag fick vännen LW för sig att han skulle lära sig att joddla eftersom det var en konstart som han på den här tiden beundrade mycket.
Han lät för dessa övningars skull spela in ett tre timmar långt ljudband med olika joddlarsånger som han skulle sjunga efter för att förkovra sig i ämnet.
För att inte distraheras av eventuellt buller från gatan eller grannar försåg han sig även med hörlurar vilka effektivt skulle stänga ute allt bakgrundsljud.
Den lilla lägenheten låg inklämd i en annan större lägenhet och det var också ganska lyhört men det var något som den gode LW hade glömt i sin iver att få lära sig frambringa dessa välljud.
Grannarna var hemma men eftersom LW hade sina hörlurar på sig så hörde dom inte själva musiken utan dom hörde bara vad dom antog ett konstant ylande och med kännedon om mannens dryckesvanor så trodde dom att nu hade det passerats en gräns bortom vilken ingen återvändo funnes.
Dom försökte ta sig in till honom men han hade låst dörren i sin strävan att få vara ifred med sin musik.
Det hjälpte inte heller att knacka på dörren ringa på dörrklockan eller vråla i brevinkastet ylandet fortsatte med oförminskad styrka.
Eftersom dom faktiskt på fullt allvar trodde att han hade drabbats av svårartad delirium och behövde hjälp tillkallades förstärkningar.
Förstärkning i form av polismakten anlände och efter att ha lyssnat en stund så insåg även dom att här rörde det sig om en människa i nöd och omedelbar inbrytning var av nöden påkallad.
Tja resten kan ni säkert räkna ut själva det vart lite röda öron både här och där men jag kan iallafall säga att min gode vän LW faktiskt till slut lärde sig joddlingens svåra konst dock efter att han vidtagit nödiga åtgärder för att inte skrämma slag på sina grannar.

Sensmoral:
Det är lätt att bli missförstådd som sökande konstnär.

Eder stundtals skönsjungande PD


Hur låter joddling i verkligheten då?

Julefrid i Sollentuna.

Rapport för en spyhink 60:

Tomten kom tidigt i år till dom stackars hemlösa i Sollentuna.
Tomten kom i form av kronofogdemyndigheten och hade bara hårda klappar till dom hemlösa.
Vad är det jag svamlar om?
Jo idag när jag läste morgontidningen så fick jag se något som jag ånyo blev upprörd över.
Ett antal hemlösa hade hittat ett övergivet industriområde ute i skogen där dom trodde att dom inte störde nån men det var ju förståss rena utopin att tro det.
Sollentunas politiker kunde inte tåla att dom hemlösa löste sin bostadssituation på egen hand utan kände att här måste dom agera kraftfullt.
Dock inte för att lösa bostadsfrågan för dom som det gällde utan helt enkelt så skulle dom köras iväg helst så långt som möjligt.
Och med hjälp av kronofogdemyndigheten och även polismakten rensade dom stället.
Sverige är ett land som skickar både pengar och hjälpsändningar till behövande människor på andra sidan jordklotet och det är ju bra men ve den som har det taskigt här hemma dom förgiftar man(se tidigare inlägg)och kör iväg.
Empati det är väl ett ord som inte ingår i en kommunalpolitikers vokabulär och det är kanske på tiden att fundera över vilka som är satta att förvalta våra kommuner och landsting.
Jag antar att dessa folkvalda representanter för Sollentuna kommun helst såg att luffarna gick och hängde sig så skulle problemet vara löst.
Som tiderna är just nu kan faktiskt vem som helst bli av med jobbet och hamna utanför och då vill man inte bo i Sollentuna.

Sensmoral:
Det skjuts på tok för lite nu för tiden


Er empatiske PD

Saker jag retar upp mej på

Rapport från en Spyhink 59:

Idag vart jag om inte häpen men ändå en smula upprörd.

Min gode vän Y och jag hade tänkt oss att en god och vällagad måltid skulle smaka bra efter en dag av mekaniserande med raggarbjucken (motoriserad ”ungdoms” Buick, red).

Därför beslöt vi oss för att besöka ett för avseendet som vi ansåg lämpligt etablissemang.

Eftersom vi under själva mekaniserandet hade stärkt oss med diverse malthaltiga drycker tyckte vi att det var lämpligt att transportera oss till mathaket med taxi.

Sagt och gjort taxi rekvirerades och vi kunde anlända till utvalt utfodringsetablissemang i god ordning.

Vid ankomsten möttes vi av en synbart generad krögare som upplyste oss om att eftersom vi voro druckna inte kunde få inträde till dom hägrande kulinariska utsvävningarna som vi åstundade.

Eftersom jag är en ganska bestämd herre så frågade jag krögaren ödmjukt om Y och jag någonsin hade betett oss illa när vi gästat hans restaurisation och eftersom svaret var nekande så sa jag då så och vinkade åt Y att det var bara att knalla in.

Nu är det så att jag är inte nån jävla idiot bara för att jag är en dåre så jag begrep ju tämmeligen direkt att här måste samhällets representanter ha varit och haft åsikter om klientelets nykterhet och ve den som går på krogen och dricker högskattad alkohol och dessutom blir en smula berusad.

Så här hade förmodligen hade staten utfärdat en sk skarp not och påtalat det olämpliga i att kunderna blev berusade av den högbeskattade ölen.

Så kan det ju inte få vara i det oskyldiga Sverige där vi vare sig har haft IB-affärer eller ett FRA som olovandes har spionerat på oss helt oförblommerat sen andra världskriget.

Så vi lovade den stackars förtvivlade krögaren att bara vi får käk så dricker vi alkoholfritt.

Det förhåller sig faktiskt så att det var själva maten som föranledde vårt besök eftersom nämnda mathak tillhandahåller ypperlig föda till rimliga priser.

Men jag är en fri man i ett fritt land och jag vill gärna bestämma själv vad som är en lämplig måltidsdryck jag förbehåller mig rätten att avgöra vad jag tål själv men det tycker tydligen inte diverse politiker som de facto är avlönade av mig och oss andra dödliga.

Maten smakade bra trots den mediokra drycken så all heder åt den stackars hårt prövade krögaren som sig själv oförskyllt var tvungen att neka oss en komplett kulinarisk upplevelse.

Jag lovar jag kommer tillbaka för käket är mer än OK.

Jo krogen heter sjöpärlan och det är en pärla bara så att ni vet.

Sensmoral. Utan diverse folkpartister och andra förbudsivrare skulle livet vara om inte lättare så åtminstone trevligare.

Er uttorkade PD

/Red: "Detta inlägg är en aning försenat och skrevs en dag i september 2008 - bara så att ni vet det"

Hela familjen åker ut med geten

Rapport från en spyhink 58:

Det kom liksom bara för mig en afton när jag gästade en gammal god vän RL och vi hade suttit och dividerat om gamla tider och kommit in på diverse djur som hade så att säga passerat revy eller hur ni nu skulle ha uttryckt det. Under min sejour i dom nordligare delarna av vårt land när jag var en gift och stadgad man hade min numera avlidna hustru en väninna som skulle bli vuxen och fylla trettio år och det måste naturligtvis rendera en lite mer speciell present än vanligt. Det tisslades och tasslades en hel del i stugorna kärringarna emellan innan beslutet togs och det bidde en get. Då var det bara den lilla teknikaliteten att hitta sagda djur på ett enkelt och gesvint sätt men som ganska ofta i dylika situationer så kom lösningen av sig själv. GJ en snubbe i bekantskapskretsen boendes lite längre söderut hade råkat ut för en liten eldsvåda och hade som av en tillfällighet en getabock Lukas som följaktligen blivit husvill och behövde ett nytt boende tämmeligen omgående.

Kärringarna slog till blixtsnabbt och undertecknad utsågs att ombesörja själva transporten av sagda djur (och eftersom vi faktiskt talar om en dams ålder så tänker jag inte tala om vilket årtionde vi befinner oss i nu) vilket skulle utföras i vår i mitt tycke hypermoderna volvo 145:a. OK jag lastar bilen med hela familjen och ställer kosan mot Harmånger, där vi skulle avhämta det som faktiskt visade sig vara, fogliga djuret för vidare transport norrut. Efter lite dividerande om djurhållning i allmänhet och sagda gets skötsel i synnerhet vände vi motorhuven norrut igen efter att geten hade fått embarkera dom bakre regionerna i vårt fordon. När vi så på vår färd norrut anlände till metropolen sundsvall kände vi av ett litet sug i magen vi var sålunda en smula hungriga och kände att nu måste vi nog ha något i magen valet föll på den då i norrland rikskända vägresturangkedjan MaxBurgers som då ännu ej hunnit etablera sig söder om dalälven men ändå hade jävligt goda hamburgare. Efter avnjuten måltid mätta och belåtna smårapandes klev vi ut på parkeringen så såg jag en syn som jag förmodligen inte lär glömma innan herr Alzheimer slår klorna i mig. En dam i övre medelåldern hade på något outgrundligt sätt fått för sig att det satt en jättegullig hund i bakändan på vår bil alltså kände hon naturligtvis sig föranledd att gå fram till bilen och uttrycka några typiskt kvinnligt förtjusta läten. Döm om hennes förvåning när hon upptäckte att den söta hunden hade horn i pannan. Hennes förvåning vart väldigt stor och när hon tog ett chockartat steg bakåt snubblade hon på sina fötter och drattade på arslet och utstötte diverse nya men dock inte längre så kärvänliga kvinnliga läten. Vår stackars medmänniska hade sålunda brutalt lärt sig att allt inte är vad det vid en första anblick synes vara. Och resten är en helt annan historia.

Sensmoral: Citat PB: ”Polera emaljögat!”


Eder djuriske vän PD

Sopor eller inte - döm själv

Rapport från en Sophink?!
- Nej från en Spyhink 57:

I dag vart jag så där upprörd igen när jag satt och läste gratistidningen vid morgonkaffet. Där kunde man läsa att personalen på en Lidlbutik förgiftar matvarorna som har gått över tiden och måste kastas eftersom de inte går att sälja. Vart det för mycket råttor kan man undra? Men nej då. Däremot brukar stadens obemedlade hemlösa hitta ett och annat som dom kan smörja kråset med och så kan det ju inte gå till. Dom får väl handla mat som alla andra. Det är ett sätt att resonera som jag tycker är direkt elakt och tyder på en sällsynt inskränkt människosyn. Visst jag vet att somliga hemlösa skräpar ner och ställer till det men kunde man inte tänka sig en lite annorlunda lösning? Jag skall härmed redovisa två annorlunda lösningar. Ett sätt är att man helt enkelt delar ut utgången men tjänlig föda vid bakdörren vid någon lämplig tidpunkt som passar både butiken och dom hemlösa. Ett annat sätt är att ringa hednamissionen för att komma och hämta och sedan dela ut det till behövande. På så sätt spar ju butiken faktiskt pengar eftersom det blir mindre avfall att deponera på soptippen. Det blir nog i slutändan lite bättre för miljön som vi ju alla är beroende av. Nu tror ju jag att Lidl skiter fullständigt i vad jag tycker men en sak är helt klart att där handlar inte jag hädan efter. Det föreslår jag att du inte gör heller det finns andra affärer. Så varför inte välja en butik med lite human inställning i stället.

Sensmoral:
Imorgon kanske det är du som har hamnat utanför samhället.
Er alltid lika empatiska PD

(En ganska oLIDLig historia.) /red

Läs själva nyheten