Mitt första riktiga minne

Rapport från en spyhink 26:

Som läsarna av denna blogg kanske har anat, har jag en viss vurm för båtliv och båtåkande men kanske själva båtarna i synnerhet.

Det har en enkel förklaring jag är nästan född i en båt och den båten byggdes av min morfar,
som på sin tid var en av dom bästa inom sitt hantverk.

Tror du mig inte så kan jag tala om att det var han som byggde SVALAN, på LÖ varvet. Ni vet Kreügers lilla leksak Den har återuppstått några gånger på senare tid (inte helt utan problem dock). Morfar byggde originalet. Det dessutom har sagts mig att jag i min själva uppenbarelse påminner lite om honom. Även om jag inte kommer ihåg honom eller ens träffade honom i hans krafts dagar så var min tro, att morfar, det var mannen som man kunde lita på i alla väder. Var jag hade fått det ifrån vet jag inte, eftersom han var en gammal och skröplig vithårig man som roade sig med att spela kille med sina fåtaliga vänner som fortfarande var i livet, men tro mig jag kan spela kille jag med, ta mig en nubbe och en pipa rök under angenäma former.

Nåväl det första riktiga minnet var det vi skulle tala om här. Det handlar ju naturligtvis om båten som jag så att säga nästan är född i eller i alla fall om diverse händelser runt omkring.

Det var en gammal hederlig träbåt av Petterson-typ. Men min morfars konstruktion rakt igenom och då han var en gammal skeppstimmerman i grunden var den en väldigt gedigen skapelse. Men som allt annat som skulle ha kunnat vara perfekt så fanns det en liten, men dock brist, och det var inte morfars fel. Det var själva framdrivningsmaskineriet som var haken. I båten satt nämligen en motor av fabrikatet solo som bara gick när den själv behagade fungera.

Nu befinner vi oss någon stans i mitten av femtiotalet. Min moder och fader har bestämt sig för att en liten båttur skulle vara trevligt. När familjen äter sin frukost vandrar fadern därför ner till båten för att utröna om solo möjligen skulle vilja ha godheten att starta just den dagen. Var solo på gott humör så hoppade han glatt igång, men var han lite kinkig så fick övningarna omprövas den dagen.

Den här dagen var solo på gott humör och startade snällt. Fadern gick kunde därför gå hem och avnjuta sin frukost i familjens sköte, i lugn och ro, innan själva båtfärden anträddes.

Han var ju lite lurig han solo. Hade han väl gått igång, betydde inte det att han skulle vara på gott humör hela dagen, utan det vilade alltid en viss ödesmättad stämning över dessa båtfärder. Fadern var ju förståeligt nog alltid en smula nervös under våra båtturer och vågade aldrig stänga av solo förrän vi kommit tillbaka till hemmahamnen igen.

Just den här dagen funkade solo bättre än någonsin. Han startade snällt och puttrade på helt utan problem och uppförde sig exemplariskt men med i båten var det en liten pojke som heter PD och han var uppenbarligen redan då fascinerad av allt som brummar.

Två kanske tre år gammal lärde jag mig allt om tröghetslagarna, i samma ögonblick som jag körde in min lilla barnanäve i svänghjulet på herr solo.

Det gjorde förmodligen jävligt ont men det har jag inget minne av. Det jag däremot minns var att min fader ryckte bort mig ifrån motorn stängde av den direkt och rodde hela vägen hem.

Nästa gång vi åkte båt var solo ersatt av en utombordsmotor av fabrikatet Arkimedes som tjänade oss troget i många år. På både på den båten och på den följande och den hängde med upp i mina tonår (läs tidigare inlägg: En natt i tält), tills den helt enkelt rostade sönder mellan kylkanal och cylinder.

Ja sen har det följt ett antal flytetyg i varierande skick i min ägo och en del av dom kommer ni förmodligen att få lära känna här på detta forum men det blir då det.

Sensmoral:
Akta fingrarna
- särskilt för svänghjul i rörelse!

Eder alltid lika nyfikne PD.

PS

Hur det än är solo tillverkas faktiskt fortfarande och kommer förhoppningsvis att även överleva mig.
Det finns en äkta entusiast som bygger dessa personliga "knotor" fortfarande.
Stöd honom, köp hans motorer och håll ungarna under uppsikt DS.

Se Solo motorn