Rapport från en spyhink 29:
Det jag nu skall berätta om tilldrog sig för si så där två tre år sedan, en vacker sommardag.
Jag och min gode vän Y, satt en dag som så ofta och pokulerade, på en ponton i Ryssviken när vi kom på att en liten båttur skulle vara trevligt i det vackra vädret.
En annan god vän O hade rest bort och lämnat sin lilla Buster, i min omvårdnad och enligt avtalet så kunde jag använda den hur mycket jag ville.
Och detta var just en så’n dag som var som klippt och skuren för att realisera det löftet. Vi lastade därför båten med diverse flytande förnödenheter och tilltugg och gav oss iväg på vad vi hoppades skulle bli en oförglömlig dag, Det blev det verkligen.
Vi hade tänkt oss att vi skulle hälsa på en annan god vän, F som också bott i ryssviken men nu flyttat till G.ö utanför saltsjöbaden. Färden ställdes därför mot Skurusundet med en fart av fem/sex knop.
Det var en behaglig resa.
Alltmedan havet porlade runt stäven porlade dom medhavda dryckerna i halsen, och när vi till slut kom fram till vår destination, var naturligtvis F inte hemma.
Nåväl, vi kunde ju sitta i det soliga vädret och vänta en stund om han möjligen skulle dyka upp och samtidigt avnjuta vår medhavda förning:
När vi hade fått i oss matsäcken och även förfriskat oss ytterligare och F fortfarande lös med sin frånvaro, beslöt vi att en liten tur runt G.ön skulle vara trevligt för att så att säga inspektera environgerna.
Vi tog en sväng runt ön och när vi kom tillbaka var F fortfarande inte hemma. Vi började åka hemåt igen.
Men som det alltid är med oplanerade färder kommer man på nya vägar som måste utforskas och vi fick för oss att vi skulle ta en tur igenom Kolström, en del av det som kallas Strömma Kanal.
När vi så hade åkt igenom Kolström, tyckte vi att en tur runt Ingarö skulle vara trevligt. Vi fortsatte då naturligtvis vår färd under det att medhavda drycker sakta minskade i antal.
Ingarö är en rätt stor ö, faktiskt mycket större än vi hade räknat med. När ölen var slut och det hade börjat kvällas, började vi så smått undra om vi inte skulle komma till baggensfjärden snart så att vi kunde styra hemåt.
Till slut kom vi runt och nu var dagen nästan slut och det hade blivit kyligare i luften så det var inte så behagligt längre. Dessutom började jag fundera på hur mycket soppa en liten niohästare, egentligen drar eftersom vi hade åkt längre än vi tänkt från början.
Nåja det fick jag ju reda på, rätt snart, när den lilla motorn började att hosta. Då var det ju bara att dra av på gasen och hoppas att soppan skulle räcka till G.ön. Där kunde vi ju räkna med att få hjälp av F.
Soppan räckte precis. Faktum är att jag tror att vi åkte på ångorna sista hundra metrarna för vid bryggan var det definitivt slut på bränslet och motorn stannade för gott.
F var fortfarande inte hemma och nu hade kvällen börjat övergå i natt så vi klättrade upp på loftet på ett uthus och lade oss att sova så gott det gick utan vare sig madrass eller täcke. Inte särskilt komfortabelt alltså, men vi var ju i sjönöd och då får man hålla till godo med vad som bjuds.
På morgonen hade F kommit hem och vi väcktes av Y.s hund D som började skälla då han rumsterade runt ute på gården.
Ja nu var vi inte skeppsbrutna längre, utan kunde med bistånd av den gode F, få fart på ”skablanket” igen och åka hem. Det gjorde vi i och för sig inte förrän nästa dag.
Men det är en annan historia.
Sensmoral:
Det kan tänkas att fler än besättningen är törstiga.
Mvh
P ”Sinbad” D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar