Soldyrkan en omständig procedur

Rapport från en spyhink 11:

Någon gång under tvåtusentalets första årtionde var jag bosatt i ett väldigt pittoreskt hamnområde beläget i N kommun, alldeles utanför huvudstaden.

Vid detta tillfälle hade jag och en bekant Y tillbringat några veckor med att konsumera jästa drycker och föra intelligenta samtal om både världsliga och mera näraliggande ting.

Eftersom vi båda för tillfället tillhörde ledighetskommittén så hade vi tappat begreppet om både tid och rum.

När vi så även denna natt någon gång strax efter midsommar dräpte ett par malt haltiga drycker, drabbades vi av en våldsam leda det måste hända något tyckte vi så att vi inte snöade in totalt.

Faan, vi måste gå och titta på soluppgången, sa jag till Y, det har jag hört att det ska vara storslaget.

Och eftersom det var en molnfri natt, så tyckte även Y att det var ett bra förslag. Därför tänkte jag att även övriga innevånare i vårt lilla samhälle skulle vara intresserade av vår utflykt.

Det visade sig att det var dom inte alls, utan hade istället mage att gräla på oss för att vi väckte dom- tänka sig.

Den ende som vi lyckades intressera för vår expedition var CJ, en excentrisk herre som också hade oregelbundna vanor.

När vi så hade enats om vilka som skulle medfölja på färden, var det dags att välja ut en bra utsiktsplats. Men med områdets topografiska förhållanden fans det bara ett självklart ställe.

Högst uppe på berget naturligtvis.

Så anträdde vi vår klättring upp på berget. Första sträckan var den minst ansträngande enär den gick på själva körvägen upp ifrån hamnen. Tilläggas bör att det är en mycket brant backe.

När vi hade kommit upp för den första etappen av vår klättring var vi tvungna att stärka oss med medhavda förfriskningar. Vi erbjöd även CJ att smaka men han avböjde dock.

När vi så hade morskat upp oss var det dags för den andra etappen av vår klättring och nu var det allvar. Detta var terrängen, skogen och berget. Min vän Y som lider av ett handikapp vilket yttrar sig i att det fattas diverse för klättrandets nödvändiga kroppsdelar var tvungen att ge upp.

Själv stretade jag på, uppbjudande av mina sista krafter, och tog mig upp på toppen.

CJ som är en asketisk människa han bara kutade upp som ingenting.

Väl uppe på toppen satte vi oss att vänta på det storslagna skådespelet CJ som är en orolig natur kunde inte sitta stilla så länge så han började sin vana trogen att vandra fram och tillbaka. Till slut ledsnade han och gick hem.

Där satt jag där, en ensam människa i världsalltet, och väntade på ett underverk och somnade såklart.

När jag vaknade till sans igen så hade solen redan gått upp och jag frös som en hund.

Jag reste mig upp för att traska hem men hade totalt tappat orienteringen och höll på att kliva rätt ut från en klippa som stupade tvärt ned i avgrunden.

Det fick dock till följd att jag piggnade till tillräckligt för att ta mig hem utan ytterligare intermezzon. När jag kom hem var det en ny dag med nya utmaningar som väntade.

Sensmoral:

Om vill Dyrka Solen
- Se en film istället

/PDD