Det perfekta brottet

Rapport från en spyhink 6:

Denna lilla episod i mitt liv utspelar sig sommaren nittonhundrasjuttio (1970)

En bekant till mig här kallad SP fast han hette egentligen SJ men alla kallade honom SP i alla fall när han inte hörde.

SP frågade mig alltså en dag om jag ville vara honom behjälplig vid ett inbrott i en kiosk belägen i slutet av den ena spårvagnslinjen som trafikerade vår kommun och eftersom han redan hade rekognoserat själva byggnaden och allt runt omkring så var ju hela planen klar. Det enda jag behövde göra var att hjälpa till med själva inbrytningen och frakta iväg alla tobaksvaror och eventuella pengar som kunde finnas där.

Det lät ju alldeles lysande så jag var med.

Samma natt anlände vi till nämnda kiosk i en för ändamålet nystulen Opel herrgårdsvagn, som vi ämnade lasta med allt vi skulle komma över.

Kiosken var sammanbyggd med en öppen vänthall och därifrån kunde vi ta oss upp på ett loft ovanpå kiosken för att såga oss igenom taket och på det sättet ta oss ner till det hägrande bytet.

Planen var enkel och vi började genast med vårt illegala värv. Det var lätt att ta sig upp på loftet och där var det bara att flytta på lite sågspån för att blottlägga själva innertaket och sedan ta upp ett hål stort nog för att ta sig igenom med bytet.

Vi turades om att ömsom såga och ömsom lyssna efter spårvagnen och eventuella nattvandrare, en gång kom det en spårvagn och eftersom det var en ändhållplats så fick vi sitta tysta och vänta tills den försvann i natten.

Efter ett idogt sågande och brytande hade vi åstadkommit ett tillräckligt stort hål så att vi kunde ta oss ned i lokalen. Där väntade en grym överraskning - kiosken var nedlagd och allt vi fick med oss var två torra mintkakor.

Några veckor senare blev jag kontaktad av SP som undrade om jag ville vara med om en "idiotsäker"stöt han hade gjort allt förarbete med rekognosering och planläggning så det var bara att köra igång.

Av någon anledning hade jag inte tid just då.

Sensmoral:
Om du vandrar den smala vägen slipper du bli svettig för intet.

Hälsningar
PD

En blodig historia

Rapport från en spyhink 5:

Följande historia utspelar sig i början av åttiotalet jag var anställd som chaufför på ett litet åkeri beläget vid Eugeniavägen i Stockholm. Adressen existerar inte längre för där har det blivit trafikled.

Emellertid så var jag och Kjelle Mek, på vår fritid sysselsatta med att riva ut pannrum ur fastigheter som skulle anslutas till fjärrvärme.

På Fredagen kom vi överens om att vi skulle mötas och ta en fika, innan vi drog igång på lördagsmorgonen. Men däremellan var det ju en hel fredagskväll som jag hade blivit inbjuden till en god vän och hans moatje, på inflyttningsskiva eftersom jag hade hjälpt till med själva flytten till en nyrenoverad lägenhet i hjorthagen.

Kalaset började vid sjutiden och var ett vanligt ”sitta och supa och snacka” party.

Emellertid kom jag i samspråk med en av värdfolkets kvinnliga grannar och eftersom det var fest och vi var berusade, kom ju samtalet naturligtvis in på sex.

Denna afton var mitt raggningsargument det att jag var impotent, väl medveten om att kvinnor dels är nyfikna och dels skall ändra på allt.

Vartefter aftonen fortskred och promillehalten ökade så gick grannkvinnan och jag mer och mer in i clinch och jag tänkte att det här grejar sig sen är det total lucka ända tills gryningen på morgonen efter.

Tänk er att ni vaknar i ett främmande rum med en osedvanlig baksmälla det gjorde jag.

Man ligger där och försöker minnas vad som har tilldragit sig kvällen innan plötsligt märker jag att jag ligger i en alldeles för liten säng och jag är inte ensam. Bbredvid ligger det, en vad jag kan bedöma, brallis och sover gott.

Jag har ett svagt minne av kvällen innan men detta kommer jag inte ihåg jag antar med visst fog att vi har idkat könsumgänge, men vem hon är och hur hon ser ut, har jag ingen aning om. Det är bäst att göra en strategisk reträtt tänker jag och börjar leta rätt på mina kläder som jag klär på mig så tyst som möjligt.

Väl ute på gatan inser jag att jag är kvar i hjorthagen samtidigt som jag minns mina andra åtaganden den dagen så jag börjar sakta och försiktigt ta mig till ropstens tunnelbanestation det är inte så mycket folk ute och rör på sig men dom som är det stirrar på min uppenbarelse syns det så väl att jag var full igår tänker jag.

När jag har tagit mig till entréhallen, till stationen, är jag helt utmattad och beslutar mig för att ringa till Kjelle Mek och be honom att hämta mig där. Kjelle är en förstående man så han lovar att komma.

Medans jag väntar på transporten besväras jag mer och mer av menlighetens fördömande blickar så när Kjelle äntligen kommer så stiger jag lättad in i bilen och sätter mig.

När det har gått två minuter och bilen fortfarande inte rör sig vänder jag mig till Kjelle och utbrister stirra inte bara kör.

Har du sett dig själv i spegeln idag? Frågar han då.

Nej hur skulle jag ha kunnat det, säger jag irriterat.

Gör det! Säger han.

Så jag drar in spegeln på min sida så att jag kan granska min fysionomi

Då ser jag. Jag har så att säga ätit papaya vid fel tid i månaden och eftersom mitt ansikte pryddes av ett ganska vildvuxet skägg så syntes det på något sätt ändå mer. Jag var tvungen att stiga ut och gå bakom bilen och böja mig ett tag, sen åkte vi och jobbade efter en grundlig sanering av nian och ett par koppar kaffe.

Sensmoral
Håll dig nykter när du umgås med damer så att du är medveten om vad du gör.

/PD

Konsten att fylla en skottkärra

Rapport från en spyhink 4:

Denna episod i mitt liv utspelar sig under en skördepermis sommaren nittonhundrasjuttiofyra i en liten stuga vid K-viken i L:ö kommun.

Min gode vän och vapendragare P:B bodde i en liten stuga alldeles intill vattnet där vi hade bestämt oss för att vi skulle tillverka lite gott att dricka.

Min gode vän hade införskaffat en för det ändamålet lämplig apparat av norsk tillverkning enär våra tidigare försök med en galvaniserad fotogen kanna bara gav oss konstiga utslag och en förskräcklig huvudvärk. Den nya apparaten var däremot tillverkad av rostfritt stål.

För att fördriva tiden under själva processen hade vi försett oss med en försvarlig mängd öl och en flaska Kaptenlöjtnant att konsumera i väntan på att dom ädla dropparna skulle bli klara.

Mäsken fylldes på, värmeplattan startades. kylvattnet justerades och öl konsumerades.

När vi så hade suttit och avhandlat världs problemen en stund behövde jag gå ut en stund för att låta mitt vatten och när jag kommer ut på trappan så ser jag att någon så påpassligt har placerat en skottkärra invid den. Aha!, tänker jag, En mobil toalett! Så jag lättar i kärran.

Väl inkommen fortsätter samkvämet med mera öldrickande och diverse manliga aktiviteter, som armbrytning och fingerkrok och mera öldrickande.

Vart efter kvällen och natten lider blir det ganska många vändor ut till nämnda kärra även min kamrat måste ha insett vilken oerhört praktisk anordning detta var eftersom kärran framåt natten började flöda över.

När så själva destillationsprocessen var överstånden, var det ganska sent lidet på natten, så vi lade oss att njuta en välförtjänt nattsömn.

Morgonen gryr och solen låter sina värmande strålar skina på det lilla huset.Dom skiner även på skottkärran med sitt innehåll av nattens lämningar och när vi framåt efter middagen blir abrupt väckta av grannen JT, som vill ha igen sin skottkärra så stinker det om kärran och innehållet.

Grannen var inte helt nöjd med vår förklaring om att en syradoppad kärra blir mycket lättare att skjuta fram utan han sa bara att vi fick nog göra ren den innan vi levererade den.

Att ta hand om gammalt piss när man är en smula däven är ingen rolig historia kan jag berätta men med förenade krafter lyckades vi knuffa den i sjön där vågskvalpet sakta diskade av den medans vi avnjöt dom sista ölen.

Sensmoral:

Pissa aldrig i en skottkärra du har lånat av grannen.

Är det en dum granne, så pissa i hans brevlåda i stället.

PD.

Vådan av att äta kålsoppa

Rapport från en spyhink 3:

När jag i slutet av sextiotalet, vid sådär femton sexton års ålder, blev tillfrågad av min gode vän pråmskeppare E G om jag kunde medfölja som däcksmatros på hans ägandes motoriserade sandpråm mf A.... kunde jag ju inte gärna säga nej därtill eftersom jag hade sprungit i vägen ombord sen jag var i tio tolvårsåldern. Han skulle även bistå med mat och dryck under färden som skulle gå till stallarholmen i mälaren i närheten av strängnäs så jag anmälde mig frivilligt.

Så en tidig morgon tände vi blåslampan och började värma på. Mf A.... var nämligen motoriserad med en encylindrig tvåtakts diesel, s k tändkulemotor på tjugofem hästkrafter.

När pluggen glödde tog Skepparn ett par tag på hand pumpen till insprutaren och jag tog tag i vev pinnen på svänghjulet och började veva dunk dunk sade june munktell och gick i gång.

När vi så stängt av blåslampan och kollat att kylvattnet gick, var det dags för en liten förfriskning bestående av Renat och Pommac i lika delar. Skepparn köpte aldrig renat i helflaskor, utan alltid två kvartingar i fall han skulle tappa den ena sa han.

När förfriskningarna avnjutits var det dags för avgång ifrån I-viken i L kommun strax norr om Stockholm. Efter att vi hade passerat L-bron och dunkade på mot Hammarby slussen så tog vi en förfriskning till Skepparn var nämligen noga med att fartyget gick med full besättning.

När så slussningen var avklarad tyckte Skepparn att det var dags för en liten till vilken avnjöts i styrhytten medans färden ställdes in i grodhavet, i höjd med kungshatt gick skepparen ned i kabyssen och förberedde vår måltid som senare efter som det var fint väder kunde avnjutas sittandes på lastrums luckan med surrat roder, måltiden bestod av kålsoppa och sköljdes ned med öl och nubbe mycket delikat.

Strax innan vi kom ut på björkfjärden ville Skepparn ta sig två minuter i kajutan och pekade ut ungefärlig kurs men eftersom jag hade varit med förr så viste jag att jag inte skulle se honom före Mariefred men jag skulle nog hitta ändå.

Allt gick väl och strax innan Mariefred kom Skepparn upp med nya förfriskningar.

Väl framme i stallarholmen lade vi till i god ordning drack varsin grogg och ett par pilsner, och efter som Skepparn skulle vara kvar där och jag hade ett jobb att sköta fick jag skjuts till Läggesta för vidare befordran med tåg till Stockholm.

När jag kommit ombord på tåget i en fullsatt kupé utefter järnvägslinjen känner jag att kålsoppan börjar verka. Jag försöker hålla mig, men trycket blir för stort, så jag bestämmer mig för att smyga av en liten fjärt. Det blev ingen liten fjärt men den var tillräckligt tyst för att inte höras men den luktade vidrigt faktiskt så ohyggligt illa så att jag inte stod ut själv.

Vad göra nu var goda råd dyra jag löste det genom att resa mig och stirra på den stackars oskyldige mannen bredvid mig och gick till en annan kupé.

Sensmoral:
Vistas inte i sällskap när du ätit kålsoppa!

/PD

En natt i tält

Rapport från en spyhink 2:

Följande händelse utspelar sig en midsommar under sextiotalets andra hälft.

Vi var några kamrater som hade beslutat oss för att fira midsommar i sandhamn under glada umgängesformer.

För att allt skulle fungera så friktionsfritt som möjligt beslöts att vi skulle dela på kostnaderna för mat och dryck. Maten skulle inhandlas hos grossist av kamraten PP medan ölen skulle ombesörjas av dom båda vapendragarna PD och PB.

Sandhamn ligger på ön Sandön i Stockholms skärgård och är mest känd för att det fina folket roar sig där, men på den här tiden kunde även enkelt folk komma ifråga.

För att ta sig till en ö utan broförbindelse fodras någon form av båttransport vilket löstes med PPs segeljolle, PPs mors Petterssonbåt kallad P-son (navigerad av PC), OEs cigarr och PD:s fars roddbåt med antik snurra.

Alla skojade med PD och undrade hur han skulle ta sig ända till sandhamn med det ekipaget. Det går nog bra, svarade han lugnt.

Då nu PD och PB båda var yrkesarbetande skulle dom starta lite senare än alla andra som påbörjade färden, redan på morgonen, dagen före midsommaraftonen.

När PD och PB kom iväg framemot eftermiddagen var den lilla båten djupt nedlastad med mellanöl och manskap. PD i aktern och PB i fören på varsin sida av ett berg med ölbackar.

Eftersom ingen av dom hade varit i sandhamn tidigare och dom inte hade några sjökort så beslöt dom att navigera på gehör och efter tomma ölburkar. Så förberedda startade dom färden i en fart om cirka sex knop.

Till Waxholm tog dom sig problemfritt på fyra öls tid ungefär. Efter Stegesund hade det gått två öl till ( per man alltså ) strax före Grinda låg OE och drev, så det var ju bara att ta honom på släp efter att dom hade konsumerat ytterligare några öl. När dagen lidit mot kväll hade dom kommit fram till Kanholmsfjärden där låg P-son och drev varför även den togs på släp sedan man hade stärkt sig med några öl.

Fram på nattkröken med sandhamn i sikte låg så PP med slaka segel så visst ut med en lina till mera öl och så vidare.

När alla farkosterna framåt natten sökte hamn på en ö bredvid Sandhamn var manskap och skeppare både fulla och trötta. Båtarna förtöjdes nödtorftigt varefter tält och annan utrustning togs iland under det att mera öl intogs. Så när man då satte upp tälten var man inte så noga med var man placerade dom bara man fick ner pinnarna så att säga - så in med så många som fick rum i varje tält.

Morgonen gryr solen stiger så sakteliga på himlavalvet och låter sina värmande strålar skina på ett litet tvåmanstält med fem stycken unga män sovandes efter gårdagens strapatsen. Diverse naturljud hörs då och då i den stilla morgonen.

Det blir förmiddag temperaturen har nu stigit till cirka trettio grader i det lilla tältet när den första innevånaren vacklar ut på vingliga ben och går bakom några buskar där han utstöter diverse underliga läten innan han sätter sig i skuggan med dagens första förfriskning efter en stund kommer näste unge man följandes samma ritual.

På eftermiddagen år det bara PB kvar i tältet, där nu temperaturen håller bastustandard. Dom andra som nu har kryat på sig med hjälp av sjösvala förfriskningar slår vad med varandra om hur länge han skall stå ut. Så plötsligt hörs ett mullrande läte, tältduken fladdrar, ytterligare en hornstöt och han vacklar ut och faller omkull utanför. De andra drar in honom i skuggan och ser till att han får i sig vätska i form av öl.

Efter att tälten flyttats till skuggigare plats så festar våra hjältar vidare veckan ut, innan dom anträder färden hem.

Men det är en helt annan historia.

Sensmoral:
Sov aldrig i samma tält som någon som har ätit ärtsoppa!

/Hinkare PD.