Race with the Devil eller en spökhistoria

Rapport för en Spyhink 56:

Nu när det börjar dra ihop sig mot allhelgonahelgen eller halloween som dagens morderna människor plägar kalla det kom jag att tänka på en mysko händelse nån gång i slutet av sextiotalet. Det hade varit en helt vanlig dag och ingenting speciellt hade inträffat som möjligen kan förklara min egendomliga upplevelse så konstigt var det. Jag låg och sov ensam i min säng i mitt rum på övervåningen av det gamla huset i kommun L när något plötsligt väckte mig och eftersom jag på den här tiden vanligtvis plägade sova på magen (skulle aldrig funka nu av nån anledning) skulle jag vända mig om för att se vad det var. Då var det någon som grep tag om mina armar bakifrån och pressade ner mig mot sängen samtidigt som min lilla grammofon började spela "Race with the Devil". Greppet var mycket hårt och kraftfullt och jag blev som förlamad och kunde nästan inte röra mig. Det var mycket obehagligt men jag blev inte rädd snarare förbannad och undrade vem fan det var som behagade skämta vid den tiden på dygnet. Så jag tog väl i och lyckades tillslut vända mig då fick jag se nåt som jag aldrig någonsin skådat vare sig tidigare eller efteråt. På min bröstkorg satt det en märklig figur med väldigt suddiga konturer och ett långsmalt trekantigt blått ansikte och andades sin heta andedräkt över mig. Jag satt fortfarande fast i figurens grepp och var alltjämt nästan förlamad men jag kämpade på för att komma loss och så plötsligt när skivan tog slut kom jag loss och den underliga figuren försvann. Först tänkte jag att jag måste ha haft nån sorts mardröm. Det var bara det att grammofonen fortfarande snurrade men det låg ingen skiva på skivtallriken.

Sensmoral:
Jag tror inte på spöken
men förklara detta den som kan.

Eder alltid lika spöklike
PD

En höstbetraktelse eller en dag på Holmen

Rapport för en Spyhink 55:

Min gamle vän Y som jag har omnämt vid några tidigare tillfällen i detta medium lider (man kan iallafall inte säga att han njuter av det) av ett litet handikapp som yttrar sig i att det för mobiliteten tämmeligen väsentliga kroppsdelar fattas. Nåväl han tyckte i alla fall tyckte härom dagen att vi skulle ägna oss åt lite friluftsliv.
Och även jag tyckte det skulle kunna vara trevligt enär vädret var för årstiden någorlunda hyggligt.
Nu är det som sagt så att den gode Y har lite problem med att vandra omkring i naturens sköte, men vafan problem, dom är ju till för att kringgås så jag tog helt sonika och lastade honom och hans älskade hund D tillsammans med en lämplig mängd flytande charm på släpvagnen och gasade ut på den natursköna oasen Långholmen.


Långholmen är en av kungliga huvudkomunens många öar och har tidigare hyst ett fängelse inom sina domäner men detta är numera omvandlat till en sorts hotell
Det är också ett slags stadspark, med faktiskt även i mitt tycke trevlig omgivning.


Högst upp (nästan) på den lilla holmen ligger det ett litet kafé som heter ”Mors stuga”. Detta kan jag rekommendera.

Så naturligtvis intog även vi en kopp kaffe med tilltugg där innan vi började utforska environgerna lite närmare.
Och jag kan välan säga som så att frånsett diverse förargliga trappor och andra hinder så var det en i mitt tycke ändå en behaglig dag.

Sensmoral:
Hellre vänen i vagnen på Holmen än i buren efter Båtturen!

P ”skogsmulle” D

En dag på bystan – eller agronomkleptoman med tur

Rapport för en Spyhink 54:

I mitten av sjuttiotalet var en av mina gamla kamrater LH förlagd vid en lantbrukshögskola för att studera till "AGRONOMKLEPTOMAN".



Detta var i mörkaste småland och där fanns även en utbildning för lanthushållning med kvinnlig inriktning (det så kallade ridhuset).
Traktens raggare plägade att titt som oftast slå sina lovar runt nämnda ställe för att eventuellt få utlopp för sina amorösa strävanden.
Men det föll inte grabbarna på lantbrukshögskolan så värst väl på läppen så en viss opposition infann sig om dom väna möernas dygd.
Det hela eskalerade så att vid ett tillfälle när raggar gänget pockade på uppmärksamhet med diverse medhavda tillhyggen så hade bönderna naturligtvis förberett sig en smula.
Nu stod dom där ansikte mot ansikte med c:a femtiometers avstånd ifrån varandra och med verbala medel försökte få övertag emot sina respektive antagonister.
LH som representant för skolans elevråd såg det som sin plikt att som förste man gå till angrepp mot dom liderliga sällarna för att beskydda dom unga flickornas dygd.
När han så hade nått fram till sina antagonister upptäckte han till sin fasa att han var den ende som ryckt fram övriga hade tagit en strategisk paus i framryckningen (ridå skulle man kunna tro men nu talar vi om LH).
Så med lite verbala metoder försöker han naturligtvis att tala sig ur den prekära situationen och inleder en diskussion med ledaren för motståndarlägret.
Raggar hövdingen som nu var helt säker på seger hade dock en annan åsikt och skulle med en som han tyckte elegant sving detronisera vår hjälte.
Nu vart det inte riktigt så.
Det var vinter och halt så han missbedömde anslagskraften samtidigt som LH steppade åt sidan.
Alltså han drattade på arslet kort sagt.
Detta resulterade i sin tur i att bönderna fick blodad tand och sent omsider gick till attack.
Dom raggare som inte förstod sitt eget bästa och flydde direkt fick smaka på dom speciella förberedelserna som tidigare hade vidtagits.
Bönderna hade i preventivt syfte fyllt en dyngspridare med sidoutkast med ett lass synnerligen vällagrad kodynga och spred nu ut densamma över dom kvarvarande antagonisterna.
Resultatet blev varaktigt åtminstone så länge som LH gick på den skolan så fick han ha flickorna för sig själv.

Sensmoral:
Om du skall giva dig in i ett kurr se till att ha spikskor.

Nedteknat av eder PD
för LH:s räkning.

En historisk ung man eller bara en feldiagnos?

Rapport från en spyhink 53:


Jag hade när jag var ung och gick i skolan en bekant som hette ML. Han var väl ett par år äldre men vi umgicks ibland ändå på rasterna och spelade poker med några andra grabbar.

Men nu var det inte det jag hade tänkt att berätta utan om en episod som tilldrog sig några år tidigare när ML var i tio tolv års åldern.

Jag tror att det var i slutet av vårterminen alldeles före sommarlovet som skolan hade en liten skärgårdsutflykt för alla ungarna i den årskursen och dom fick åka Waxholmsbåt ut till Grinda som är en ö i våran vackra arkipelag.

Där var det meningen att barnen skulle idka friluftsliv och äta medhavd matsäck för att på eftermiddagen åka hem stärkta till kropp och själ av sol och frisk luft.

Att en av knallhattarna skulle hamna på sjukhus ingick således inte i planen det bara blev så i alla fall.

Allt nog vår vän ML tyckte att det var väldigt roligt där ute i naturen så han bestämde sig för att lite bergsbestigning skulle kunna vara en både stärkande och behaglig sysselsättning.

Och det hade det ju kunnat vara om han inte hade kommit ner från berget betydligt fortare än han kom upp.

När han väl hade kommit ner så konstaterades det att han hade slagit sig så illa att en skyndsam transport till Mörby lasarett (som det hette då), nog var av nöden tvunget och med diverse olika abrovinker togs han till Ljusterö för vidare transport med ambulans till slutdestinationen.

Hans hårt prövade lärarinna hade ju ett antal andra illbattingar att ta hand om så när hon sent omsider tog sig till lasarettet möttes hon av en bekymrad läkare.

Vi kan inte se annat än att pojken har fått en hjärnskakning vilket är illa nog men det värsta är att han yrar och säger konstiga saker så vi är rädda för att pojken har fått en allvarlig hjärnskada meddelar läkaren och ser bekymrad ut.

Jaha säger lärarinnan vad är det han yrar om då.

Han tror att han är Martin Luther säger läkaren och ser än mer bekymrad ut.

Jamen säger då lärarinnan han heter faktiskt det så det är inte som han yrar utan det är sant.


Sensmoral:
Det som kan verka märkligt kan visa sig vara helt normalt


PD

______________________________________________________

Mer om Reformator Luther eller Luder som han visst hette från början.

Ännu mer om reformator ML

/Red