Konsten att bli portad på sjukhus

Rapport från en spyhink 37:

Jag har på detta forum ofta nämnt min gode vän PB och även denna gång så tänkte jag berätta en liten anekdot där vederbörande är inblandad.

Någon gång i sjuttiotalets mitt ungefär så drabbades min gode vän PB av en mystisk ögonåkomma som heter irit och yttrar sig så att diverse hinnor i ögat börjar växa ihop och leder tillslut till att man blir blind på det ögat om inte adekvat vård sätts in i tid.

Vännen PB hade varit inlagd på sjukhuset i mer än en vecka och fått ligga alldeles stilla i sin säng medans behandlingen pågick och det tyckte vi hans kamrater att det måste vara dödstråkigt för en annars aktiv yngling.

Så jag PD och PS, PC,MR bestämde oss för att muntra upp honom med ett litet besök i all enkelhet.

En vacker sommardag kommer vi alltså till det sjukhus där vår vän och trätobroder för tillfället är inhyst och för säkerhets skull har vi tagit med oss några kassar öl att förgylla tillvaron för vår vän med.

Efter ett visst lirkande och parlamenterande så får vi lov att ta med oss sjuklingen ut till sjukhusparken eftersom det ju är så fint väder och patienten säkert skulle må bra av lite frisk luft.

En halvtimme tyckte matronan som bestämde på avdelningen skulle nog inte göra någon skada och vi måste lova att återbörda vår vän inom stipulerad tid.

Nu är det så att inte ens vi klarade av att tömma tre välfyllda kassar öl på så kort tid så det fick helt enkelt ta den tid som det tog.

Vi hade mycket att prata om eftersom PB gärna ville bli informerad om vad som tilldrog sig hemmavid.

Framåt kvällskvisten var ölen urdruckna och vi var tämmeligen druckna så vi beslöt att vi fick avbryta sammanträdet och lämna tillbaka vår vän till vårdapparaten för denna gång.

Uppe på avdelningen vart det ju naturligtvis en massa hojtande om det olämpliga i att hälla i deras patienter en massa öl och dessutom vara borta flera timmar istället för en halv.

Gnäll och klagomål hade vi ju hört förr så det rann ju bara av oss förståss och vi tog farväl av vår gamle kamrat och begav oss hem.

Nästa gång som vi kom på besök så hann vi inte ens innanför dörrarna till avdelningen innan vi vart bortmotade under förevändning att vi hade menlig inverkan på patientens tillfrisknande det trodde vi inte alls på dom ville nog bara ha honom för sig själva.

Men väluppfostrade som vi var så åkte vi hem och drack ur våra öl själva medvetna om att dom inte kunde behålla vår kompis i all evighet.

Sensmoral:
Delad bira är dubbel glädje.

Er medkännande PD.

Mer om irit

Det var bättre förr - ju förr desto bättre

Rapport från en spyhink 36:
(Nytt inlägg om sånt jag retar upp mig på.)

Idag tisdag höll jag på att gå i taket när jag som vanligt stod och bankade skiten ur ett stycke metall lyssnandes på min favoritradiostation.

Plöttsligt utan föregående varning utgår Tommy Blom och ersätts av Ida Mattson. Det kan man väl i och för sig stå ut med men inte det förbannade diskodunket som därpå följde.

Jag trodde först att det måste röra sig om ett olycksfall i arbetet men det visade sig att det var det inte utan istället den nya "förbättrade" varianten av radiostationens inriktning.

Det förhåller sig faktiskt så att jag plägade lyssna på denna station just för att slippa höra på sjuttiotalsdisko som det ju spelas i var och varannan annan radiostation.

Men efter att dom glatt meddelat att nu minsann skulle det spelas åttiotals musik också höll jag på att krepera av ilska ska jag behöva lyssna på Carola också då kan det lika gärna vara för nån måtta på eländet får det sannerligen vara jag trodde i min enfald att den stationen sände för dom som växte upp på sextiotalet och inte hade nåt annat och lyssna på.

Vad är det nu för en radiostation jag ondgör mig över ja har ni inte redan gissat det så är det Vinyl 107,1 som dessutom numera heter Vinyl 107.

Sensmoral: Det blir hädanefter P1!

Er koleriske PD.

Det var Bättre förr!


(Inlägget saknar av förklarliga skäl bilder eftersom det handlar om ångradio. Om ni inte är nöjda får ni läsa kommande inlägg där jag spyr motrsvarande galla över TV - eller också för ni väl skicka en klagoskrift till vår Jourhavande läsarombudsman )
Tekniska Avdelningen

Man kan ha roligt utan sprit eller ”en dag med släkten” - part II

Rapport från en spyhink 35:

I lördags hade min broder sammankallat släkten till ett vårblot ute i vildmarken där han har bosatt sig på rent djävulskap bara för att vi syskon med familjer ska tvingas att rusa runt i guds fria natur och åbäka oss på allehanda vis.

Efter att ha tvingats att åka taxi tillsammans med den äldste telningen RD och hans fästmö och taxen S, i si sådär en dryg halvtimme anlände jag totalt utmattad till broderns residens bara för att upptäcka att vi var först på plats och därför skulle få vänta på välkomst förfriskningen som denna dag bestod av kaffe RD.s fästmö som är från England vill naturligtvis ha te.

Nåväl dom andra deltagarna droppade in så småningom och kaffet kunde serveras och vi släktingar fick tillfälle att återknyta bekantskapen med varandra.

Den här gången var vi några fler än vanligt och jag fick återse min broders äldsta dotter som jag inte hade träffat på flera år och dessutom stifta bekantskap med hennes telningar som jag tidigare inte sett alls och det var ju Kanske på tiden.

Broderns yngsta dotter som ännu inte har hunnit yngla av sig stoltserade med en präktig kalaskula som annonserade att släkten snart skall utökas med minst en ny liten medlem.

Taxen S fick träffa tre nya svarta kanis kompisar som han naturligtvis både skällde och morrade på innan hälsningsproceduren var överstökad.

När kaffet var avnjutet så anbefalldes festdeltagarna att spela ett parti krocket och det är ju enkelt tror ni som läser detta men då har ni inte varit med på vårblot hos bror min.

Normalt spelas krocket på en välklippt och jämn gräsmatta men inte hos brorsan där spelas det i hela trädgården bland buskar och planteringar så att stickor och strån ryker dessutom i tremannalag så att om en gör bort sig och slår in bollen i nån buske så får någon annan slå den därifrån så det är upplagt för interna stridigheter också och inte bara mellan lagen.

Det hela utmynnade så småningom i att ett lag vann och när dom övriga hade kämpat sig runt banan utnyttjande små illvilliga påhopp på dom andra lagen så var det dags för kaffe igen och alla samlades för att åter försonas efter tidigare dispyter.

När sittning nummer två var genomliden så var det dags för nästa punkt på programmet som bestod av att vi skulle leka charader också det lagvis denna gång i tre lag där vi i omgångar skulle krumbukta oss en från varje lag tillsammans inför dom andra som skulle gissa vad vi föreställde.

Som vanligt så skrek alla i munnen på varandra och fullständigt kaos utbröt.

Ingen vann!!

Sen vart det då äntligen käk och efter det orkade vi inte åbäka oss mer så övriga övningar fick strykas ur programmet och det hela började mer likna ett vanligt trädgårdskalas och upplöstes tillslut och deltagarna kunde åka hem för att samla krafter till nästa år.

Sensmoral: Om det hade serverats alkohol hade jag förmodligen inte bara haft träningsvärk dagen efter.

Trötta hälsningar PD.

Stolpe hink, om man säger!.

Nu får det fanimej vara nog

Rapport från en spyhink 34:

(ett mer politiskt inlägg än vanligt - men väl så viktigt)

Idag så skulle jag tanka mopeden som jag plägar att terrorisera min omgivning med när jag till min häpnad upptäcker att dom har höjt priset igen.

Förra gången jag skulle tanka mopeden så hade dom höjt samma dag och nu likadant. Det får mig att börja undra om det inte är nån sorts sammansvärjning på gång.

Det är ju tur att jag inte tankar mopeden lika ofta som jag tankade bilen på den tiden jag brukade ett dylikt fordon för då skulle det ha blivit jävligt dyrt vid det här laget.

Redan när jag körde bil hade jag vissa funderingar på att bygga mig ett gengasaggregat och snuva överheten på deras surt förvärvade skatteintäkter men det föll på dels tidsbrist och dels rent tidsrelaterade skäl.

Men nu jävlar är måttet rågat! Nu ska det bli av om inte annat så för att jag gillar att jävlas med dom som jävlas med mig och dessutom har jag ju inte så mycket annat att bli upphetsad av nu för tiden.

Jag är väl medveten om att det lilla som moppen förbrukar är försumbart i det stora hela men som man säger många bäckar små.

Uppmaning:
Så upp till kamp protestera!

Skriv på listor eller bygg ett eget aggregat för nu är det krig!

Er hete PD.

Bensinskatteupproret

Mer om Gengas och aggregat

Klimatfaktorer (meterologisk vetenskap)

TD i lergropen (favorit i repris)

Kunde väl tro att ni ville se mer av TD i lerhålet.

Håll till godo!

Er PD

Läs om och se mer av lille TD i lergropen!

Navigare necesse est- Två pojkar i båt

Rapport från en spyhink 33:

Jag har i ett tidigare inlägg här i mina memoarer nämnt en liten pojke vid namn AA (se; Småpojkar på staket). Den lille pojken delade mitt enorma båtintresse så vi började i ganska unga år att experimentera med diverse olika konstruktioner som fungerade mer eller mindre dåligt.

Den bästa av dom var en flateka som vi hade riggat upp en sorts råsegel på och den seglade bra i medvind vi fick faktiskt upp den i plan några gånger när det blåste bra.

Men det gick bara att segla i just medvind eftersom den var flatbottnad så vi seglade så långt det gick på läns för att sedan ta ned seglet och ro tillbaka.

Det var ju roligt ett tag men även vi var av åsikten att utvecklingen måste gå framåt. Det måste till något nytt med köl.

Tillfället kom en dag när några glada skutentusiaster hade fått livbåten i propellern så att själva stävstocken hade blivit kluven med ett stort hål i fören som följd.

Det vart för dyrt att reparera så vi fick den gratis och den blev så vårt nya projekt.

Livbåten togs på släp med flatekan som bogserbåt och bogserades hem till AA.s residens där ett omfattande reparationsarbete nu påbörjades.

Nu är det ju så att två pojkar i tio tolvårsåldern kanske inte riktigt besitter den kunskap och erfarenhet som krävs för ett dylikt företag, men det ersattes av entusiasm och uppfinningsrikedom i stora mått.

Ja faktiskt jävligt mycket spik och tjärpapp också.

Till denna båt hade det en gång i tiden funnits ett sprisegel också men seglet var sen länge borta. Mast och spristång fans kvar så det gamla råseglet till flatekan kunde efter viss modifiering användas för att driva fram vår nya skapelse.

Det vi i vår skapariver inte hade tänkt på var att det uppstår en del sidokrafter i skrovet på en båt när man med hårt skotat segel försöker slå nya fartrekord.

Så när det gick som bäst sprack hela fören upp och båten förvandlades till ett öskar och vattenfylldes med en väldig fart så det blev till att simma iland gå och hämta den trogna ekan och bogsera hem eländet igen.

Sensmoral: Det vart i alla fall en jävla fin majbrasa.

PD
Seglaren

Riga nektar - denna gudars dryck

Rapport från en spyhink 32:

Jag haver idag för första gången på ungefär en trettio år avnjutit en sorts soppa, vid namn Riga Balzam, som jag minns att den hette Riga Nectar för sisådär trettio år sedan. Då hade jag fått en flaska av min broder som han tillskansat sig vid ett besök i Sovjetunionen. Brodern hade varit där i egenskap av yngste forskare under ett konvent för likasinnade biokemister. Denna flaska förärades mej enär ingen annan önskade avnjuta sagda dryck. Själv däremot tyckte jag, att det var helt gudomligt.




Detta på grund av den upplevelse som jag associerar till denna dryck under en bilresa till Umeå, med min dåvarande flickvän B, som själv härstammade från denna norrlandsmetropol.

Resan var på den tiden ungefär sjuttiofem mil lång, som tvunget måste fördrivas på något sätt.

Själv körde jag bilen samtidigt som jag avnjöt denna dryck. Det var en ljusblå Mercedes 190 c 65:a. (Klicka på stjärnan så visas en nästan likadan merca!)


Min följeslagerska föredrog att någonstans utefter vägen att ”äta grynkorv”.

Om man nu både kör bil och samtidigt dricker Riga Nectar kan man lätt bli lite vimmelkantig och det blir inte bättre av att samtidigt bli distraherad av att kontrahenten ”snaskar kotte”. Självklart uppfylldes jag av sådana lustkänslor att själva körningen blev en smula vinglig. Som tur var höll lagens tjänare till någon annan stans. Detta hade annars kunnat inverka menligt på min sexualdrift.

Men som den hingst man ändå ”var” höll jag hårt i ratten, i klimaxens ögonblick, enär det varit besvärligt nog att hålla i några andar rattar och samtidigt framföra fordonet säkert.

Faktum är att jag var tvungen att svänga in på en rastplats för att ge henne en puss för välförättat värv på Eros altare.

Resten av resan förflöt utan intermezzon som kunnat inverka på körningen.

Helgen hos släkten till damsällskapet förflöt utan komplikationer i vällvällig sämja mellan sör- och norrlänningar. Och hemresan blev en sorts upprepning av tidigare övningar.

Sensmoral:
Det finns ju falukorv också

Eder numera ursugna PD

mer info om Riga Balzam

En dag med släkten

Rapport från en spyhink 31:

Härom veckan sporde min lille son TD om jag inte skulle vilja komma och förgylla tillvaron vid en liten trädgårdsfest. Den skulle anordnas av honom själv och hans kusin DN, i all enkelhet hemma hos gossarna i LÖ kommun.

Kalaset skulle även gästas av min syster ÅD, min äldsta son RD, och DN.s syster U med bihang. Det tyckte jag skulle kunna bli en lagom stillsam tillställning i familjens sköte så jag tackade naturligtvis - ja.

Förväntansfull, anlände jag till platsen för festligheterna åkande på min miljövänliga fyrhjuliga EU moped, vid tiotiden på förmiddagen.

När jag kom fram så var de båda fest arrangörerna borta för att införskaffa diverse förnödenheter till själva kalaset, men jag gjorde mig raskt hemmastadd i det vackra vädret på deras uteplats och inväntade det som komma skulle.

När dom båda festfixarna kom hem, visade det sig att dom hade varit förutseende nog att bunkra upp med en försvarlig mängd öl, som måste avsmakas och bedömas duga.

Så vi satte genast igång med den grannlaga uppgiften att smaka och bedöma och medan vi höll på med det dök äldste sonen upp, även han medförande maltdrycker som ju måste avsmakas och bedömas.

Efter moget övervägande kom vi fram till att hela testet måste göras om en gång till ...

Till slut kunde vi konstatera att vi tyckte att dom dög.

Så anlände äntligen dom övriga gästerna och festen kunde börja så det grillades diverse köttbitar och lite annat smått och gott som avnjöts under angenäma former.

När maten så var slut blev vi som vanligt en smula rastlösa och började fundera på någon sorts gemensamma aktiviteter för att avrunda en hittills perfekt dag.

Det blev ”träsk rejs” med mopeden i ett litet surhål som blev större och djupare vart efter tiden gick.

Min lille son TD som har ärvt någon sorts urtidsenvishet, förmodligen ifrån sin moder (det kan i alla fall inte vara från mig, väl?), vann tävlingen om vem som lerade ned sig mest med hundra poäng av hundra möjliga.

(Ryggtavlan efter övningens slutförande)

(Nedan kan nu se 4 Hjuklingen före och efter övningen.)

Efter noggrann avspolning med trädgårdsslang kunde man se till sist känna igen honom igen och sen var den dagen slut.

Sensmoral:
Det kostar att vara värst.

Eder fridfulle PD

Film med lille TD i lergropen

När det regnar rådjur från himlen...

Rapport från en spyhink 30:

(Trots att detta är en "jakthistoria" - är den likväl sann.)

Det jag nu ska berätta om inträffade under ett av de första åren av tvåtusentalet och jag är inte säker på att det är preskriberat än men jag tror att risken för rättsliga åtgärder är minimal så jag skriver ändå.

Det rådde en förfärlig torka nere i ryssviken så jag kände mig föranledd att sända ut min lille son och en annan spelevink, DL med flakmopeden för att bunkra upp med malthaltiga drycker så att vi skulle kunna svalka oss och även bota den dävna känslan ifrån gårdagens övningar.

Dom båda gossarna brakade iväg i ett dammoln, och försvann uppför backen ivriga att få uppfylla min önskan. Antagligen var dom också törstiga, eftersom dom gav sig iväg, så glada.

Under tiden ägnade jag mig åt att lyfta ut diverse klenoder som jag hade samlat på mig under min tid där i viken ur lastrummet på min pråm Pråmille. Eftersom det hade bestämts att vi inte skulle få bo kvar så länge till och jag var tvungen att minska på mina ägodelar.

Till min hjälp hade jag gamla Bettan, en uttjänt gammal kranbil, som vi haft mycket glädje av där i viken.

Plötsligt hörs glada hojtanden acompagnerade av knattret ifrån mopeden uppifrån backen och de båda furnerarna anländer med öl och en död rådjursget.

"Vad fan har ni nu hittat på" löd, den självklara frågan i från mitt håll. Detta eftersom en viss del av lasten, i mitt tycke, krävde en förklaring.

Förklaringen som jag fick var om dock en smula svårsmält, ändå tillräckligt rimlig, för att jag skulle tro på den. (Ingen av dom har en sådan fantasi att dom skulle ha kunnat fabulera ihop den.)

Dom hade kommit med tämmeligen hög fart genom vägtunneln som går under motorvägen på vår lilla nedfart till viken. Just som dom kom ut på andra sidan damp det ner ett rådjur alldeles framför dom. De kunde inte undvika att köra över det.

Om det redan var dött när det hade landat eller om det dog av själva överkörningen kunde dom inte svara på men dött var det och fortfarande varmt. Dom insåg snart att här fans potential till en redig grillfest. Så dom lastade på och åkte fort som attan.

Jamen vad fan väntar ni på? frågade jag; Häng upp det i bakbenen i kranen så tappar vi det på blod!

Det var antagligen så att det stackars djuret hade haft en tätatät med en bil där uppe på motorvägen och nog vore det slöseri att inte ta hand om köttet.

Ja så fick då gamla Bettan göra tjänst som slakteri också, när vi flådde och tog ur kroppen och sedan lät den hänga i några dar i lastrummet på Pråmille så den skulle bli mör.

Och det som hände sen ja det är en helt annan historia.

Sensmoral:
Titta åt alla håll
- innan du går över vägen.

Hälsningar från

P Slaktarn D

Två män i en båt

Rapport från en spyhink 29:

Det jag nu skall berätta om tilldrog sig för si så där två tre år sedan, en vacker sommardag.

Jag och min gode vän Y, satt en dag som så ofta och pokulerade, på en ponton i Ryssviken när vi kom på att en liten båttur skulle vara trevligt i det vackra vädret.

En annan god vän O hade rest bort och lämnat sin lilla Buster, i min omvårdnad och enligt avtalet så kunde jag använda den hur mycket jag ville.

Och detta var just en så’n dag som var som klippt och skuren för att realisera det löftet. Vi lastade därför båten med diverse flytande förnödenheter och tilltugg och gav oss iväg på vad vi hoppades skulle bli en oförglömlig dag, Det blev det verkligen.

Vi hade tänkt oss att vi skulle hälsa på en annan god vän, F som också bott i ryssviken men nu flyttat till G.ö utanför saltsjöbaden. Färden ställdes därför mot Skurusundet med en fart av fem/sex knop.

Det var en behaglig resa.

Alltmedan havet porlade runt stäven porlade dom medhavda dryckerna i halsen, och när vi till slut kom fram till vår destination, var naturligtvis F inte hemma.

Nåväl, vi kunde ju sitta i det soliga vädret och vänta en stund om han möjligen skulle dyka upp och samtidigt avnjuta vår medhavda förning:

När vi hade fått i oss matsäcken och även förfriskat oss ytterligare och F fortfarande lös med sin frånvaro, beslöt vi att en liten tur runt G.ön skulle vara trevligt för att så att säga inspektera environgerna.

Vi tog en sväng runt ön och när vi kom tillbaka var F fortfarande inte hemma. Vi började åka hemåt igen.

Men som det alltid är med oplanerade färder kommer man på nya vägar som måste utforskas och vi fick för oss att vi skulle ta en tur igenom Kolström, en del av det som kallas Strömma Kanal.

När vi så hade åkt igenom Kolström, tyckte vi att en tur runt Ingarö skulle vara trevligt. Vi fortsatte då naturligtvis vår färd under det att medhavda drycker sakta minskade i antal.

Ingarö är en rätt stor ö, faktiskt mycket större än vi hade räknat med. När ölen var slut och det hade börjat kvällas, började vi så smått undra om vi inte skulle komma till baggensfjärden snart så att vi kunde styra hemåt.

Till slut kom vi runt och nu var dagen nästan slut och det hade blivit kyligare i luften så det var inte så behagligt längre. Dessutom började jag fundera på hur mycket soppa en liten niohästare, egentligen drar eftersom vi hade åkt längre än vi tänkt från början.

Nåja det fick jag ju reda på, rätt snart, när den lilla motorn började att hosta. Då var det ju bara att dra av på gasen och hoppas att soppan skulle räcka till G.ön. Där kunde vi ju räkna med att få hjälp av F.

Soppan räckte precis. Faktum är att jag tror att vi åkte på ångorna sista hundra metrarna för vid bryggan var det definitivt slut på bränslet och motorn stannade för gott.

F var fortfarande inte hemma och nu hade kvällen börjat övergå i natt så vi klättrade upp på loftet på ett uthus och lade oss att sova så gott det gick utan vare sig madrass eller täcke. Inte särskilt komfortabelt alltså, men vi var ju i sjönöd och då får man hålla till godo med vad som bjuds.

På morgonen hade F kommit hem och vi väcktes av Y.s hund D som började skälla då han rumsterade runt ute på gården.

Ja nu var vi inte skeppsbrutna längre, utan kunde med bistånd av den gode F, få fart på ”skablanket” igen och åka hem. Det gjorde vi i och för sig inte förrän nästa dag.

Men det är en annan historia.

Sensmoral:
Det kan tänkas att fler än besättningen är törstiga.

Mvh

P ”Sinbad” D

Mitt första riktiga samlag eller Hur jag blev man

Rapport från en spyhink 28:

"Photo courtesy PDPhoto.org"

Detta, långt ner i minnesbanken förvarade, lilla minne, tilldrog sig i mitten av sextiotalet under ett sommarlov på Åland. Där familjen hyrt en stuga av en lokal fiskare för att fira semester.

Det var den sommaren som jag drog min första gädda med spinnspö enär min fader tyckte att jag hade blivit tillräckligt gammal för att vifta med dylika tingestar. (Han skulle bara veta vad jag viftade med när han inte såg på).

Fadern såg fram emot far- och sonaktiviteter.

Det vart nu inte så mycket med dom aktiviteterna eftersom det fanns annat som kunde locka en yngling men en gädda blev det som sagt.

En av dom saker som lockade var umgänget med AJ. Han var, en inte helt tam ung man, några år äldre än mig och bodde hos sina åldriga morföräldrar. Min barndoms Bombibitt.

AJ hade alla dom egenskaper som kan imponera på en trettonåring. Han tog mig med på bisamjakt med en uråldrig hagelbössa och en massa annat som förtärandet av nån sorts finsk rusdryck, som hette Jalovina.

En dag var vi och badade vid en ganska ensligt belägen strand när det plötsligt dök upp två stycken flickor som också var där på semester. Vi var naturligtvis gentila nog att erbjuda dom båda gracerna att dela "vår" strand med oss enär vi tyckte att lite damsällskap skulle vara trevligt.

Det hela utmynnade i nån sorts liten sommar flört mellan dom små liven och oss och vi delade raskt upp oss i två par.

Min erövring var ett par år äldre än mig hela femton år gammal och i mitt tycke väldigt erfaren i vuxenlekar hon kunde till och med tungkyssas. Det ni! Hon hade helt klart varit med förr.

Ja det var annat än den snoriga puss jag fick i lekis av en kärvänlig liten medelev. Min dittills enda erfarenhet på det köttsliga området.

Vi umgicks rätt så flitigt med flickorna och en dag märkte jag ganska tydligt att min erövring gärna skulle vilja umgås lite mer privat så att säga.

En avlägsen hölada, blev vårt näste för utvecklandet av vår romans, till lite mer handfasta övningar, som jag trodde att min partner hade enorm erfarenhet av.

Det visade sig att det hade hon inte, men efter en lite trevande och mycket fnissig inledning, började vi snart att få ordning på det hela.

Vid det första försöket hade undertecknad lite väl bråttom och snubblade så att säga på tröskeln men hämtade mig snart och lyckades över förväntan vid det andra och det tredje och det ...

Det var sommar och varmt dessutom vissa övningar blir man svettig av i alla fall. Att bli svettig när man ligger naken i gammalt torrt hö är inte att rekommendera kan jag upplysa om. Det kliar överallt - och då menar jag överallt.

Vi löste detta genom att helt enkelt hoppa i det närbelägna havet och hjälpa varandra att tvätta oss mycket noga. Faktiskt, mer noga än nödvändigt.

Ja så fortsatte det hela semestern.

Så mycket fiskande med farsan vart det ju inte.

Jag hade ju hittat nåt annat som luktade fisk och kunde sprattla bra.

Sensmoral:
Idrott har jag hört skulle kunna vara en lämplig sysselsättning för den vilda ungdomen.

Eder PD

Dock kanske inte fortfarande fullt så ...

...längre

Småpojkar på staket

Rapport från en spyhink 27:

Denna lilla tilldragelse inträffade under ett sommarlov, någon gång alldeles i början av sextiotalet, när jag var sådär åtta tio år gammal.

Jag och en kamrat hade varit nere vid bryggan och metat abborre hela dagen och var på väg hemåt med vår fångst, som vi ämnade förära familjens katt när, vi kom att passera familjen F:s residens.

Familjen F hade i sin ägo en pensionerad steeplechase-häst. En brun vallack, vid namn òHara, som vi brukade rida på när han hade smitit hemifrån och behövde återbördas till sin hage.

Just den här dagen så hade det kommit en smed av den gamla stammen för att byta skor på vår vän òHara. Samtidigt så var det meningen att hovarna skulle verkas (alltså han skulle så att säga klippa hästens naglar) och det kan vara en smula knepigt om hästen inte vill samarbeta.

Vi kom precis lagom just som smeden hade burit fram sin verktygslåda med diverse filar hammare och huggjärn och bundit òHara vid en stolpe.

Det verkade ju väldigt intressant och lärorikt så vi ställde oss utanför staketet och tittade på det som vi trodde skulle bli något i hästväg och det blev det.

Samtidigt som vi hade ställt oss för att beskåda tilldragelsen, anslöt sig en knallhatt till. Det var en rödhårig liten pojke i vår egen ålder som ville titta han med och det fick han ju ,eftersom vi på den tiden var välartade barn.

Har ni någon gång försökt att lyfta på ena bakbenet på en häst som inte vill?

Det kan vara ganska knepigt kan jag tala om bara för att hästen sitter fast i ena änden behöver han ju inte stå stilla med den andra och det gjorde inte vår vän òHara. Nej han konstrade och krumbuktade med bakändan, så mycket han orkade, medans vi pojkar fick lära oss några nya svordomar.

Nu började det bli riktigt intressant så vi bänkade oss ovanpå staketet så att vi inte skulle missa något nytt svärord och så att vi kunde se bättre.

Till slut lyckades smeden få fatt i hasen på hästen och kunde börja sitt egentliga arbete med att ta bort den gamla skon och verka hoven för att sedan spika dit en ny.

Hästen försökte ju givetvis vrenskas, men smeden hade varit med förr så bakbenet satt som i ett skruvstäd mellan knäna på honom, vilket hästen inte tyckte att det kunde passera utan åtgärd.

Så när smeden tyckte att han hade allt under full kontroll sket hästen rakt i verktygslådan som stod strategiskt placerad bakom hästen.

Det är möjligt att det var en tillfällighet men vi upplevde det som att han siktade och började naturligtvis att tjuta av skratt, där på staketet. Det var nära att vi missade alla dom nya svordomarna som sprutade ur munnen på den uppretade smeden.

Till slut så vann ju smeden över hästen och lyckades trots allt byta alla fyra skorna så vi pojkar drog vidare alltmedan vi provade våra nya verbala kunskaper och en ny kompis hade vi ju fått också. En rödhårig kille vid namn AA, som jag även träffar ibland nuförtiden. Det blev tre små pojkar på staketet.

Foto: Webbild.com

Sensmoral:
Du skall alltid skåda oskodd häst i sitsen.

Allra ödmjukast
Er PD.

Stepelchase är ett slags hästkapplöpninmg över hinder och vattengravar mest kända lopp är nog Grand National (Liverpool sedan 1837)

Mitt första riktiga minne

Rapport från en spyhink 26:

Som läsarna av denna blogg kanske har anat, har jag en viss vurm för båtliv och båtåkande men kanske själva båtarna i synnerhet.

Det har en enkel förklaring jag är nästan född i en båt och den båten byggdes av min morfar,
som på sin tid var en av dom bästa inom sitt hantverk.

Tror du mig inte så kan jag tala om att det var han som byggde SVALAN, på LÖ varvet. Ni vet Kreügers lilla leksak Den har återuppstått några gånger på senare tid (inte helt utan problem dock). Morfar byggde originalet. Det dessutom har sagts mig att jag i min själva uppenbarelse påminner lite om honom. Även om jag inte kommer ihåg honom eller ens träffade honom i hans krafts dagar så var min tro, att morfar, det var mannen som man kunde lita på i alla väder. Var jag hade fått det ifrån vet jag inte, eftersom han var en gammal och skröplig vithårig man som roade sig med att spela kille med sina fåtaliga vänner som fortfarande var i livet, men tro mig jag kan spela kille jag med, ta mig en nubbe och en pipa rök under angenäma former.

Nåväl det första riktiga minnet var det vi skulle tala om här. Det handlar ju naturligtvis om båten som jag så att säga nästan är född i eller i alla fall om diverse händelser runt omkring.

Det var en gammal hederlig träbåt av Petterson-typ. Men min morfars konstruktion rakt igenom och då han var en gammal skeppstimmerman i grunden var den en väldigt gedigen skapelse. Men som allt annat som skulle ha kunnat vara perfekt så fanns det en liten, men dock brist, och det var inte morfars fel. Det var själva framdrivningsmaskineriet som var haken. I båten satt nämligen en motor av fabrikatet solo som bara gick när den själv behagade fungera.

Nu befinner vi oss någon stans i mitten av femtiotalet. Min moder och fader har bestämt sig för att en liten båttur skulle vara trevligt. När familjen äter sin frukost vandrar fadern därför ner till båten för att utröna om solo möjligen skulle vilja ha godheten att starta just den dagen. Var solo på gott humör så hoppade han glatt igång, men var han lite kinkig så fick övningarna omprövas den dagen.

Den här dagen var solo på gott humör och startade snällt. Fadern gick kunde därför gå hem och avnjuta sin frukost i familjens sköte, i lugn och ro, innan själva båtfärden anträddes.

Han var ju lite lurig han solo. Hade han väl gått igång, betydde inte det att han skulle vara på gott humör hela dagen, utan det vilade alltid en viss ödesmättad stämning över dessa båtfärder. Fadern var ju förståeligt nog alltid en smula nervös under våra båtturer och vågade aldrig stänga av solo förrän vi kommit tillbaka till hemmahamnen igen.

Just den här dagen funkade solo bättre än någonsin. Han startade snällt och puttrade på helt utan problem och uppförde sig exemplariskt men med i båten var det en liten pojke som heter PD och han var uppenbarligen redan då fascinerad av allt som brummar.

Två kanske tre år gammal lärde jag mig allt om tröghetslagarna, i samma ögonblick som jag körde in min lilla barnanäve i svänghjulet på herr solo.

Det gjorde förmodligen jävligt ont men det har jag inget minne av. Det jag däremot minns var att min fader ryckte bort mig ifrån motorn stängde av den direkt och rodde hela vägen hem.

Nästa gång vi åkte båt var solo ersatt av en utombordsmotor av fabrikatet Arkimedes som tjänade oss troget i många år. På både på den båten och på den följande och den hängde med upp i mina tonår (läs tidigare inlägg: En natt i tält), tills den helt enkelt rostade sönder mellan kylkanal och cylinder.

Ja sen har det följt ett antal flytetyg i varierande skick i min ägo och en del av dom kommer ni förmodligen att få lära känna här på detta forum men det blir då det.

Sensmoral:
Akta fingrarna
- särskilt för svänghjul i rörelse!

Eder alltid lika nyfikne PD.

PS

Hur det än är solo tillverkas faktiskt fortfarande och kommer förhoppningsvis att även överleva mig.
Det finns en äkta entusiast som bygger dessa personliga "knotor" fortfarande.
Stöd honom, köp hans motorer och håll ungarna under uppsikt DS.

Se Solo motorn