Hinkens granskning av valet del 3: politikernas väljarförakt

I mitt tidigare inlägg om våra politikers moraliska vandel nämnde jag deras förakt för medborgarna i lite mer generella ordalag.
Den här gången tänkte jag vara lite mer specifik.
Alla torde ha teliaaffären i gott minne somliga kanske till och med har kvar aktier, vilka förmodligen aldrig någonsin kommer uppnå det värde som Björn Rosengren ( som själv aldrig köpte några) på stod var ett rimligt värde.
Med facit i hand vet vi idag att staten då företrädd av socialdemokratisk regering sålde ut av svenska folket redan ägt bolag till svenska folket.
???
Dessutom sattes ett rent kriminellt överpris!
Jag kan ju bara säga att om Rosengren företrätt ett bolag i näringslivet hade han antagligen hamnat i fängelse för bedrägeri.
Om jag lurat STATEN på liknande sätt hade jag med säkerhet och inte förmodligen suttit av tid i fängelse. Straffet hade blivit mycket långt.
Vid den stora så kallde psykiatrireformen som utreddes och effektuerades av socialdemokraten Bo Holmberg så tvingades i princip alla psykiskt sjuka i hela landet (undantaget redan kända kriminaldårar) ut från sina någorlunda trygga och skyddade levnadsförhållanden på mentalsjukhusen. (Dessa har sedemera omvandlats till bostadsrätter). Så stod de helt plötsligt ensamma med en pillerburk i ena näven och en nyckel till en lägenhet i den andra och med en förmaning att nu sköta sej och ta sin medicin själva.
Åtta år senare mördades utrikesminister Ann Lindh (s), Bo holmbergs fru, av en psyksjuk yngling, vilken strax innan nekats psykiatrihjälp
Ska vi då tycka synd om Bosse?
I SVT och andra media talar Göran (statsministern ) Persson om "en nationell tragedi".
Hade du varit den drabbade skulle det knappats talats om någon tragedi alls.
Isjälva verket handlar tragedin om att Psykiskt sjuka hamnar i misär och hemlöshet helt utan kontroll.
Då skulle man nu kunna tycka att med nuvarande borgerliga regering där dessutom det ledande partiet själva kallar sej det nya arbetarpartiet kunde tänkas ha en mer human inriktning.
Regeringen har cementerat en arbetsmarknadspolitik som driver sjuka och svaga till självmord i ren förtvivlan över den behandling de utsätts för av det nya "fina" sjukförsäkringssystemet.
Detta ska ju som bekant ska se till att alla, hur sjuka de än är, kommer i arbete vare det finns eller ej.
Alla som kan tänka själva förstår ju att det enbart handlar om att spara pengar. Kosta vad det kosta vill i mänskligt lidande.
Vi kan då fråga oss: Vad får vi för dessa sparade pengar?
Sannolikt ingenting!
Pengarna ska antagligen gå till diverse tveksamma projekt och utredningar - till både höger och vänster.

Slutsats: Oavsett partifärg är den lilla sjuka människan en försumbar brick i det stora spelet om våra skattepengar.

Sensmoral: Vem ska man tro på?

Eder kroniskt rebelliske
PD