Havremoppar är inte som vanliga moppar

Rapport från en spyhink 51:

Detta som jag nu skall berätta tilldrog sig på det glada åttiotalet och det här berättar jag bara för dig Lucida eftersom du påminde mig. Nittonhundraåttiofyra flyttade jag med min lilla familj till en liten by utanför H kommun i Ångermanland av den enkla anledningen att min hustru ville ha häst och det var väsäntligt billigare att köpa lämpligt hästboställe där, än här (Tratta d`Estockholmo). Det vart en omtumlande tid på många sätt och jag ser tillbaka med blandade känslor. Men det var inte det jag skulle berätta utan om en av hästarna vi hade där. Vi kallade henne för Lilltjejen bara för att hon var så stor och för att ingen visste vad hon hette i alla fall. Hon var nån sorts korsning mellan nordsvensk och ardenner med ardennern mest framträdande stor och stark.


En gång när hustrun fick för sig att Lilltjejen skulle bada band hon fast henne i traktorn och började spola med vattenslangen men tjejen ville inte bada så hon tog traktorn med sig och gick. Hästen var nu en väldigt personlig madam. Hon gillade inte småhästar och i stallet fanns det ett litet russ som hon tyckte extra illa om. Det är ju så att finns det häst finns det småflickor! Var dom kommer ifrån det vete fan dom bara finns där en dag även i vårt stall. Dom var i sin tur väldigt förtjusta i det lilla russet som dom nuttade och duttade med hela dagarna utom när dom fick hjälpa till och mocka förståss. En dag när dom skulle ta ut russet ur paddocken så stod tjejen i vägen och det var tur att jag såg det för tjejen var tydligen på extra dåligt humör den dagen. Så fort som fan knatade jag dit och ställde mig emellan det märkte tydligen inte tjejen så hon sparka mig i korsryggen med full kraft. Det gjorde ont skulle man kunna säga men eftersom jag inte ville att dom små flickorna skulle bli skrämda så höll jag god min och föreslog att dom kunde släppa russet i en annan hage när dom ridit färdigt. Ja sen var man justerad i några dar men vafan det är smällar man får ta det hade varit värre om hon sparkat nån av flickorna istället. En gång alldeles i början av vår bekantskap tänkte jag att en liten åktur efter hästen med vagn kunde vara roligt så jag spände för och ställde kosan hem till några bekanta som bodde en mil därifrån. På vägen dit så trodde jag att hästen skulle dö eftersom hon snubblade och svettades och verkade sjuk på nåt sätt. Hon har väl dålig kondis tänkte jag och tog det väldigt lugnt med täta stopp för vilopauser utefter vägen. När vi kom fram fick hon umgås med bekantingarnas fjording i hans hage och det hade hon inget emot tvärt om . Jag kunde ju inte stanna så länge eftersom hästen hade så dålig kondis så efter två timmar körde vi hemåt. Det var en helt annan häst som drog vagnen nu. Hon galopperade och jag hade jämt skägg att hålla igen så hon inte skulle trampa över skacklarna. Det var inte det att hon hade dålig kondis hon var lat kräket men när hon förstod att vi var på väg hem och havren väntade då vart det fart. Tillslut kom vi väldigt bra överens jag och hästen när jag väl lärt mig hennes nycker så vi hade ganska kul ihop hon och jag när jag försökte plöja och harva med henne som traktor (det gick inget vidare men det var inte hästens fel) jag kunde till ock med rida på henne i skogen men aldrig köra i skogen med vagn eller doning så förmodligen hade någon varit elak emot henne i samband med timmerkörning så det fick vara.




Sensmoral:
Blir du vän med dina problem går det bättre.

P ”the redneck” D