Bättre än på film - en fuktig båtresa med sönerna

Rapport från en spyhink 52:


När jag och mina två söner var ute och åkte lite båt för ett par veckor sedan upplevde vi något mycket märkligt på hemvägen.

Men jag börjar från början.

En lördag nu i höst skulle jag flytta på min bobåt till annan plats inom området och därför hade jag bett min yngste son TD, att vara behjälplig, enär det kan vara en smula knepigt att både köra bogserbåten och stå på lasset samtidigt.

Han dök upp med bror sin i släptåg och eftersom även en granne PG skulle hjälpa till gick det hela både smidigt och fort.

Det resulterade i att vi fick en stund över för umgänge far och söner emellan.

Och eftersom jag hade lånat en styrpulpetare för själva bogseringen så beslöt vi att en liten båttur ut till den gode vännen F på G.ön kunde vara ett trevligt sätt att umgås på dessutom hade jag i alla fall ett ärende dit.

Det lilla varvet som jag bebor ligger i grodhavet, så för att ta sig till G.ön så måste man slussa och det finns två alternativ Carl Johan eller Hammarby.

Vi valde Hammarby slussen och styrde ut genom Hammarbykanalen ut på havet.

Tämeligen omgående så började det regna så smått men vi bedömde det som inte alltför okomfortabelt så vi fortsatte vår färd.

Väl hos F så blev vi bjudna på kaffe och uträttade det som vi hade åkt dit för.

När vi skulle åka hem igen så hade det lilla duggregnet övergått till ett lite mera ihållande dylikt.

Men vafan vi skulle hem och man är väl inte gjord av socker heller så vi anträdde hemfärden.

Efter en stund övergick det ihållande regnet till ett mera skyfallsliknande tillstånd men då var vi överens om att det var bara att stå på så vi kom hem nån gång.

Så kommer vi då till det som föranleder denna lilla annekdot.

När vi kom tillbaka till Hammarbyslussen fick vi lägga oss att vänta vid slusspiren på att dom skulle öppna slussportarna och utgående båtar passera så att vi kunde gå in i slussbassängen.

Under tiden som vi låg där och väntade så hann det samlas några båtar till även två stycken större en skärgårdsbåt och en segelskuta.

Det dök också upp en stressad cabinbåtsägare som hade fått för sig att han skulle ligga först i kön och därför lade sig alldeles utanför slussportarna.

När dom då öppnade portarna så låg han naturligtvis ivägen för båtarna som skulle ut vilket resulterade i att han fick medelst dom mest märkliga manövrer flytta sig åt sidan.

När så slussdockan var tom var det meningen att dom två större båtarna skulle gå in först men då var han ivägen igen så han var tvungen att försöka ta sig åt sidan ytterligare en gång.

Den här gången lyckades han med konststycket att vrida båten etthundraåttio grader och befann sig således med aktern mot slussen till övrigas munterhet.

När så dom större båtarna var inkomna i slussen fick småbåtarna köra in och alla passerade naturligtvis förbi den nu alltmera stressade mannen i cabinbåten.

Väl inne i slussen så fick jag mig ett skådespel som fick mig att för en stund glömma att jag var genomsur.

Under sina försök att vända båten och komma in i slussen med fören först kommer nu den stressade på tvären och lyckas fastna i slussporten i det läget.

Man tror inte att det är sant det händer bara på film trodde man i sin enfald.

Han kom loss tillslut iallafall så dom kunde stänga porten och väl på andra sidan inne i grodhavet satte vi högsta tillåtna fart för att hålla elendet bakom oss.

Jag vill samtidigt ge en eloge till dom båda kvinnfolken (sannolikt hustrun och dottern) som han hade på däck för att dom höll masken och upprätthöll en viss värdighet under tiden som spektaklet pågick.

Sensmoral:
Ibland överträffar verkligheten dikten.

P Sinbad D




Fotnot:
"Grodhavet" är riktiga stockholmares öknamn på Mälaren
/Red

Havremoppar är inte som vanliga moppar

Rapport från en spyhink 51:

Detta som jag nu skall berätta tilldrog sig på det glada åttiotalet och det här berättar jag bara för dig Lucida eftersom du påminde mig. Nittonhundraåttiofyra flyttade jag med min lilla familj till en liten by utanför H kommun i Ångermanland av den enkla anledningen att min hustru ville ha häst och det var väsäntligt billigare att köpa lämpligt hästboställe där, än här (Tratta d`Estockholmo). Det vart en omtumlande tid på många sätt och jag ser tillbaka med blandade känslor. Men det var inte det jag skulle berätta utan om en av hästarna vi hade där. Vi kallade henne för Lilltjejen bara för att hon var så stor och för att ingen visste vad hon hette i alla fall. Hon var nån sorts korsning mellan nordsvensk och ardenner med ardennern mest framträdande stor och stark.


En gång när hustrun fick för sig att Lilltjejen skulle bada band hon fast henne i traktorn och började spola med vattenslangen men tjejen ville inte bada så hon tog traktorn med sig och gick. Hästen var nu en väldigt personlig madam. Hon gillade inte småhästar och i stallet fanns det ett litet russ som hon tyckte extra illa om. Det är ju så att finns det häst finns det småflickor! Var dom kommer ifrån det vete fan dom bara finns där en dag även i vårt stall. Dom var i sin tur väldigt förtjusta i det lilla russet som dom nuttade och duttade med hela dagarna utom när dom fick hjälpa till och mocka förståss. En dag när dom skulle ta ut russet ur paddocken så stod tjejen i vägen och det var tur att jag såg det för tjejen var tydligen på extra dåligt humör den dagen. Så fort som fan knatade jag dit och ställde mig emellan det märkte tydligen inte tjejen så hon sparka mig i korsryggen med full kraft. Det gjorde ont skulle man kunna säga men eftersom jag inte ville att dom små flickorna skulle bli skrämda så höll jag god min och föreslog att dom kunde släppa russet i en annan hage när dom ridit färdigt. Ja sen var man justerad i några dar men vafan det är smällar man får ta det hade varit värre om hon sparkat nån av flickorna istället. En gång alldeles i början av vår bekantskap tänkte jag att en liten åktur efter hästen med vagn kunde vara roligt så jag spände för och ställde kosan hem till några bekanta som bodde en mil därifrån. På vägen dit så trodde jag att hästen skulle dö eftersom hon snubblade och svettades och verkade sjuk på nåt sätt. Hon har väl dålig kondis tänkte jag och tog det väldigt lugnt med täta stopp för vilopauser utefter vägen. När vi kom fram fick hon umgås med bekantingarnas fjording i hans hage och det hade hon inget emot tvärt om . Jag kunde ju inte stanna så länge eftersom hästen hade så dålig kondis så efter två timmar körde vi hemåt. Det var en helt annan häst som drog vagnen nu. Hon galopperade och jag hade jämt skägg att hålla igen så hon inte skulle trampa över skacklarna. Det var inte det att hon hade dålig kondis hon var lat kräket men när hon förstod att vi var på väg hem och havren väntade då vart det fart. Tillslut kom vi väldigt bra överens jag och hästen när jag väl lärt mig hennes nycker så vi hade ganska kul ihop hon och jag när jag försökte plöja och harva med henne som traktor (det gick inget vidare men det var inte hästens fel) jag kunde till ock med rida på henne i skogen men aldrig köra i skogen med vagn eller doning så förmodligen hade någon varit elak emot henne i samband med timmerkörning så det fick vara.




Sensmoral:
Blir du vän med dina problem går det bättre.

P ”the redneck” D