Monumentet växer fram

Nu har jag varit ute flera gånger på "Asfaltholmen", även kallad den gröna ön efter Irland, eller om det nu var Irpanne-ön efter Grönland. Det fläktar inte ens alltid där, trots att det är vatten runt om hela arealen. Dessutom har asfaltytan dubblerats och grönsaksditon halverats under tiden jag växt upp.
Nu var det så att min Morfar byggde en mur för i början på förra seklet. och min salig Far gjorde om det hela med en ytterligare mur utanför den gamla för sådär femti år sen.
Den har ju utsatts för ett och annat oväder och erosion sedan dess.
Så går det ett halvt sekel och så är det alltså min tur att bidra till historien.
Numera är det min lillsyrra som bebor familjehuset och hon är ju tjej liksom och bättre på datorer och sån´t.
Det känns om om rasbranten som fastigheten består av och följaktligen huset ligger på har blivt ännu brantare med åren. Men det kan ju bero på min kropps tilltagande spolform kombinerat med diverse andra åkommor.
Sagt och gjort upp på moppen och iväg till från Boholmen till Hembygdens dito.


(Bakom betonblandaren ser man en skymt av det blivande Monumentet)


I dagar har jag nu slitit i mitt anletes svett ordagrant och allt annat än bildlikt talat. Grävt och plockat undan stanarna som ska återanvändas och grusat ut i gropen som ska vara frostfri så att Monumentet står lite längre denna gång.
Idag har jag varit så ledbruten och klen att jag stannat hemma trots att vädret var tjänligt under 20 grader Celcius och inget regn.



Så här ser det ut idag på byggplatsen.





Bästa hälsningar
Er PD

(Inlagt av Redaktörn)