Bil eller båt – Jaa!

(Ett sån´t där redaktionellt inlägg nu igen)


Nu ska Du få se en märklig farkost värdig Jules Verne minst.

I Söndags vara det Kanalens Dag som vanligt sista söndagen i Augusti.
Uti Kunglig Österåkers kommun (Gustav I Wasa - lär vara född här) roade sig massorna som vanligt intill den gamla kanalen som är en del av Långhundraleden till Uppsala från havet.

Det var fest och gamman mässingsmusik och ärtsoppa hos de grönklädda farbröderna (som verkar yngre för varje år) i frivilliga folkförsvaret. Några mer eller mindre professionella utställare försökte entuiasmera deltagare och andra för sina idéer och företag med varierande resultat. Det var allt från bakluckeloppis till korvförsäljning och chokladhjul.

Mitt upp i alltihop hördes ett väldigt konstigt skovlande ljud och och ett tut. Så kravlade den sig upp på land likt de första amfibierna en gång i tiden långt före Dinosaurer och andra landdjur.



Den roade föraren frågade mej om det var en bil eller båt och jag svarade till hans uppenbara förvåning - "Jaa".
Så berättade han att det var enda exemplaret som finns och att han byggt den själv.
Jag förstår att Du undrar men jorå den har en propeller i aktern också men kan driva med de stora tjocka hjulen om man vill.


Det var det som lät så lustigt.
Fordonet var tydligen ett slags moped eftersom det saknade registreringsskyltar men bar en röd triangel i rompen (baken? aktern?).
Jag frågade om det var OK att lägga den på bloggen – och fick hans samtycke.

När jag tagit några bilder och tyvärr inte fått fart på videofunktionen i telefonkameran plumsade den i igen och skovlade iväg nedåt slussbron.




Själv släpade jag mej bort till Hemvärnets trygga vedos där ärstoppan vankades. Mitt i dess inmundigande fick jag syn på lilla tanten hon stod och talade med några gentlemen Villägareföreningen och var så engagerad att jag var tvungen att sluta upp till dem. Medan jag slfsade soppa fick jag reda på att den förskräckliga kommunen höll på att tvinga stackars oskyldiga fastighetsägare att ansluta sej till det kommunala VA-nätet. Vilket jag inte tyckte var hälften så förfärligt som viss exploateringa av natursköna och skyddsvärda platser. Men se - representanterna bodde själva i dessa områden - jaja.


Nationalteatern (proggrupp från 70-talet som tydligen ska åtteruppstå) skaldade
"När skiten från fabriken faller ned på chefens hatt - Då får vi en miljödebatt!"


/Redaktörn
på egen hand i bloggdjungelns vindlingar (fast med lilla tanten fnattandes i närheten såklart)


PS
Efter all soppa var jag tvungen stanna till på Statoil och låna deras facilitet och apropos märkliga fordon så satt denna vackra planch på dess vägg.


Min mor hade en dylik tingest på 60-talet. Den gjorde minsann 120 på backen (tror jag).
DAF Variomatic
DS

Djur jag mött 5: Curre Svanslös

Rapport för en Spyhink 97:

Jaha eftersom ju redaktören tycker att det är omanligt att läsa om katter så kommer här en liten berättelse om ett annat djur.

Jag har under rubriken Djur jag mött hittills endast skrivit om djur som gått ur tiden jag ämnar dock att göra ett litet undantag ifrån det den här gången.
Curre Svanslös, eller skall han kallas Curre Sanslös måntro?
Han är ett i alla fall lite mer udda djur i min bekantskapskrets och hur det gick till när jag lärde känna honom skall jag nu berätta:

Jag har ju som mina fåtaliga läsare förmodligen observerat blivit med katt.
Denna katt har gått omkring och varit ständigt hungrig och bara blivit obetydligt mindre mager trots fri tillgång på foder.
Därför tänkte jag att katten nog hade mask och lämpligt medel för maskarnas avdagatagande införskaffades.
Efter att jag nogsamt läst bruksanvisningen för sagda medel sade jag till katten att idag skall du avmaskas men det skall ske i samband med en måltid så du måste se till att äta ordentligt idag.
Katten tyckte uppenbarligen att det var en god ide och begav sig ut i den närbelägna naturen för att om möjligt skaffa färsk föda.
Plötsligt hör jag ett fasligt tjoande ifrån butiken på min arbetsplats och en av mina kollegor hystar ut katten ifrån butiken men katten tvärvänder och kutar snabbt som ögat in igen.

Vadan detta tumult undrar jag och skyndar fram för att informera mig om orsaken till kollegans upprördhet.
Då får jag se att kattuslingen inte nöjt sig med en råtta nej exlusivt skall det vara tänkte han och hade därför fångat en ekorre!!


Den stackars ekorren försökte skräckslagen gömma sig under en lagerhylla men verkade iallafall ganska oskadd fötutom att han blivit av med en bit av svansen under brottningen med katten.
Så det var bara att fånga in katten igen och bära ut honom medans kollegorna räddade den uppskrämda ekorren.
Vi visste ju inte om Curre hade blivit allvarligt skadad så vi stoppade ner honom i en kartong för vidare observation och efter arbetsdagens slut tog en av kollegorna hem honom.
Där bor han nu i en toffel och skuttar glatt omkring och snaskar på diverse äppelskrutt och annat matnyttigt som han kan hitta.
Men om svansen åtminstone får en liten hårtofs längst bak skall han återbördas till naturen där han förmodligen trivs bäst.

Sensmoral: Den som lever på hoppet - behöver en lång svans som roder.

Naturbarnet
PD